Sicken blås!

Man skulle kunna tro att sommar'n ville bjussa på heta dagar och salta bad. Och ljumma kvällar i äppelknyckarbyxor. Men icke. Kortbyxor och flipflops förpassas till Copacabanas varma, mjuka sand, medan man här går runt i gul skaljacka och klarblå dunväst, för att alls komma överens med nordanvinden. I juli.

"Ni har möjligtvis inte ett bord inomhus?"

Medan man väntar håller man åtminstone fingrarna varma med den senaste av sociala lekar - direkt från nätverkssajten Facebook, men utan minsta antydan till virtualitet: The Poke.

"Jag tycker du ser lite stel ut?!"

"Nä'rå. Fokus på att hålla temperaturen uppe, bara."

"Ah... Poke!"

På Andra Långgatan är det annars halloumin som står för de värmande cirkulationsövningarna. Ost som ger lön för mödan i form av ett nästan melodiöst gnisslande. I det taktfasta tuggandet är möjligen det enda problemet att man riskerar att inte höra när omgivningen talar med en, där man sitter och nynnar med till sitt eget gnissel. Utan förvarning, därför: "Superpoke!"

Med tanke på att sannolikheten är stor för att överarmar framåt höstkanten kommer att vara fulla av fingertoppsformade blåmärken är det skönt att kunna konstatera att lila stannar kvar som trendriktig modefärg även efter sommaren. Det blir catwalkvisningar i kalla lavendeltoner, till Steve Miller Bands "I'm a joker, I'm a smoker, I'm a midnight poker".

Some Day Will Be Sunday

Resumé av lördagkvällen: högintellektuella diskussioner kring konsten och musiken. Och ordet. Middagsbesökare som minns 80-talets hits och likt "Gäster med gester" målar upp hur "Studio Pops" Per Sinding-Larsen möter den fiktive symboltolkaren Robert Langdon och talar om musikvideos. I funktionshindergenren.

Saxofonintro. Musik som får varje åhörare att känna pulsen, känna nerven. Och så bilderna. En mans ansikte, i närbild. Det är ett sorgset ansikte, men skimrande vackert. Som en grekisk guds. Hans axlar gungar rytmiskt. Kameran zoomar ut: oh no, den grekiske guden sitter i rullstol! Han gör ett par uppgivna rörelser, nästan utfall, med hjulen. Med en Pierrotclowns ledsna min utför han ett trick med bakåtlut. Han är farligt nära att tippa över och den välfönade höga frisyren vippar till. Han håller balansen. Och så börjar han att sjunga. Med kraft och med känsla, som för att understryka det som lyssnarna för länge sedan har förstått: "I'm never gonna dance again, guilty feet have got no rythm. Though it's easy to pretend, I know you're not a fool..."

Strax är George Michaels dramatiska ballad utbytt mot gladare toner. Snygga brudar, bländande vita leenden inramade av läppglans vars körsbärsdoft fullkomligt skjuter ut genom TV-rutan. Åh, Duran Durans taktfulla "Girls On Wheels"! Rullstolsburna kabaréflickor uppradade på en scen och inte ett grått hjul så långt ögat når.

Plötsligt är den grekiske guden på väg upp ur sin rullstol! Syntpopens sprakande färgfest har uppmuntrat honom att testa sina fysiska gränser och med hjälp av endast ett gåstöd ger han sig på en något stapplande moonwalk. Allt, till tonerna av Michael Jacksons nästan övernaturliga "Ernie, are you walking? So, Ernie are you walking? Are you walking Ernie?".

Nånstans här börjar middagsgästerna undra om det möjligen är absint de sitter och dricker. Hallucinatoriska tolkningar samlas ihop, dessert dukas fram och skrattårar torkas precis som aftonens sista salva avlossas: ABBAs dunderhit "Take your teeth out, tell me what's wrooong..."

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Eftermiddagskoma. Orkar knappt ens formulera att det är tungt, för hu'et är segt som kola. Ger resterna av en påse Ahlgrens bilar chansen att visa vad de går för - sötsaker är trots allt roligare än tupplurar. Och eftersom jag ändå försöker ha kul går jag loss på leken "Vilket godis skulle du välja om du bara finge äta en sort resten av livet?". (Mycket väl investerad tid.)

Minns förslagen som lades fram senast. Sura vingummin orsakade minspel utöver det vanliga, eftersom blotta tanken på smaklökar som drog långt bakom öronen förvred ansiktena i sällskapet. Nån råkade säga Bridgeblandning - nästan freudianskt? - men backade omedelbart. Höll istället lite generat med om att det är ju verkligen ingen favorit. Förslaget smågodis fick ingenting annat än ett gapflabb som respons. Smågodis... Ha! Nu satt vi inte med den faktiska regelboken just den gången, men det var ju uppenbart fusk!

Innan jag hinner längre än till resumén konstaterar jag att sockertoppen har dalat, underbart är kort och jag somnar i alla fall. I dimman är jag ett bi, som stjäl sylt från små barn och jagas av polisen. Hoprullade tidningar yr genom luften, med andan i halsen undkommer jag en fullträff med blotta förskräckelsen och tänker att det är bättre att fly än illa fäkta och hur i hela friden ska jag snabbt som blixten lyckas ta mig härifrån?!

Plötsligt är jag klarvaken.

Ferraribilar. Där har vi det.

Packlista_Reviderad

Favvisperson iklädd grodfötter: CHECK!
Det gäller att resa med stil.

Une noisette et une plongée, s'il vous plaît

Jag fick ett vykort från Korsika häromdagen. Det var vackert på ön, stod det. Sagolik natur, ljuvliga badvatten och vingårdar med fantastiskt rosé. Och så Napoleon på bild. Tage Danielsson (som dock inte är personen som skickade vykortet) skrev att det doftade myrten på ön, det minns jag från en bok av udda format hos mamma och pappa.

Det låter förstås väldigt bra, allt det där. Om man väljer att bara tro på vad folk säger. Men folk överdriver - det finns det statistik på. Väldigt många människor tänjer på sanningen flera gånger per dag! (Jag är givetvis inte en av dem, men andra. Folk.) Och det verkar faktiskt inte vara hela sanningen, det som beskrivs ovan. Googlar man Korsika kan man även läsa om Främlingslegionen och Lord Nelsons ena öga. Och se Napoleon på bild.

Plötsligt drömmer jag om att få plåtas som den store kejsaren, med mitt eget välfriserade huvud instucket i en plywoodfigur av den korsikanske erövraren. FESTLIGT! Åh, kom igen - vi drar, vi drar, vi draaar!

Kam: CHECK!
Favvisperson: CHECK!
"Mannen som slutade röka" (inofficiell resehandbok): CHECK!

A tout a l'heure, var och en.

The hand that Rock(y')s the cradle is the hand that Rules the world

Alex Schulman - vilken rackare! Sitta hos Dagens Nyheter och vända kappan bak och fram! Vaddå "Bloggarna är ointressanta och betydelselösa"?!

Rules by Rocky har åtta (!) hela (!) läsare, och har fått tydliga signaler om att en nionde kan vara på gång. Självklart sätts agendan för samhällsdebatten just här! Det talas till och med om en Rules by Rocky-effekt! Alla åtta läsare har till exempel firat midsommar, mycket kort efter inlägget "Strawberry Fields Forever"! Samtliga har svettats om sommarnätterna och i sitt stilla sinne tänkt "Skönt att man inte har päls, ändå...", som en direkt följd av "Ens rätta element"! 100 procent av läsarna har också konstaterat att det var här, under rubriken "En skruvad serve", som de för allra första gången hörde talas om den tennisspelande schweizare som precis alla snackar om nu. (Visst?)

Vilken dag som helst kommer här att bloggas om ännu en skållhet potatis, som förmodligen får enorma konsekvenser för hela världen. Tidigare tungviktare - såsom Schulman själv? - kommer att framstå som irriterande viskningar som löses upp och försvinner med vinden.

Stadigt kvar står Rules by Rocky - programledare för "Allsång på Webben" - och leder bloggare från jordens alla hörn i ledmotivet "Wind of Change". Med en dirigentpinne av diamant slås så takten i den berömda refrängen: "Taaake me to the midget of the moment on a glooory night..."

Det, kära vänner, är vad jag kallar betydelsefull.

Ens rätta element

Heta sommarkvällar på en balkong bland molnen, med kaprifol som doftar himmel och soffkuddar som nynnar "Ack, som ett fjun så lätt". Och så frågan "Nåt kallt att dricka?"

Med ett immigt glas i handen och plagg som sitter löst känner man sig minsann rätt het och tänker att 'ey, man är ju värsta coola lirar'n. Man är kattens pyjamas!

Så kommer katten ut på balkongen. Rör sig så långsamt att det känns som att han står still, tittar bestämt på en och säger "You talkin' to me? You talkin' to me?!"

Det är då det slår en - i värmen, där man gör allt man kan för att hålla huvudet kallt: kattens pyjamas är av päls.

Är det undra på att man svettas om nätterna?

West Coast = Best Coast

Göteborg. "Vilket jävla rôvhål", som husguden skulle ha sagt. Spelar roll, säger jag. Begreppet husgud tillhör urgamla tider och är bara so yesterday.

Göteborg - Sveriges framsida, om man så vill - är åter det nya svarta. Volvo har ökat sin försäljning och Röda Sten serverar handskalade räkor till frukost, lunch och medda'. Vid Plaskdammen känns Beach 2009-hysterin långt borta och i Vasasta'n står självaste Ingvar Oldsberg för underhållningen. Oh, boy.

Vid Lilla Bommen sliter en tapper kapten i gästhamnen. Drömmer om gnistrande hav och ljusa sommarnätter, och om sin alldeles egna båt. Tittar ut över älven, andas in djupt och tar sen i för hela fosterlandet i Evert Taube-favoritens sista vers: "Men jag räkna' alla segel, jag räknade igen, ifrån flying jib till röjlar och mesan. Det var summa tjugotvå vita segel som där gick, på den glittrande blåa ocean."

Då'ra

Stockholm. "Vilket jävla rövhål", som Martin Kellerman skulle ha sagt. Ber om ursäkt för det förskräckliga språket, men han skulle faktiskt ha sagt just så. Och där andra håller Friedrich Nietzsche eller Ernst Kirchsteiger som husgud, spelar Kellerman lite den rollen här hemma. Vad han säger spelar helt enkelt roll.

Men nu var det ju det här med Stockholm. Sveriges baksida, om man så vill. Men vilken baksida! Sta'n är full av vatten! I ett gudomligt fläktande, med en diskret fyrtaktare i aktern och en Piggelin rinnandes mellan fingrarna - Vattenfestival Exécutif. Helt utan Lasse Åberg-motiv och inte ett JAS-plan i sikte.

Själsbalsam. Just what the doctor ordered.