Jag föll platt vid Malene Birgers hörna, framför en blekt gammelrosa tröja med lång ärm och den där fantastiska detaljen, som ett oveckat krås, typ, som gjorde den till ...jo, minsann: ett Carrie Bradshaw-plagg. Hann skriva en snabb "Note to self: fixa 'Sex and the City'-soundtracket till iPoden", innan jag betalade den för mitt coola plagg ändå billiga penningen och åkte hem för att prova.
Väl hemma gjorde jag stor sak av mitt lyckade inköp, tände lägenhetens samtliga lampor för att Någon Nära Mig (liksom jag själv) verkligen skulle få chansen att se exakt hur cool jag var i min nya tröja. Krängde på mig den, nynnade vidare på det där soundtracket och intog min bästa Zoolander-pose.
"Jo, men den är fin. Jättefin. Fast ska den där kråsgrejen hänga rakt ner så? Det ser lite 'trött' ut?"
Jag började fippla med kråset, som visade sig vara mer som ett påsytt dubbelt segel, ihopsytt vid båtringningen som kortsidan av ett tält, typ. "Weird", tänkte jag och försökte liva upp det bäst jag kunde. När jag tittade upp igen hade Någon Nära Mig antagit ett klart stelare ansiktsuttryck.
"Um... Alltså, jo, fast nu när man ser hur den där grejen är sydd så... Alltså, jag är ledsen, men nu... Alltså, det ser ut som ett kvinnligt könsorgan!"
Jag frös till, kollade ner på min "snygga", "stilrena" "Sex and the City"-tröja och konstaterade att han hade alldeles rätt. Med en närmre titt på kråset hade tröjan förvandlats till något som möjligen Samantha Jones skulle bära. På nypremiären av "The Vagina Monologues".
Oh, crap...
Efter att ha funderat bara ett ögonblick bestämde jag mig för att om jag visade tröjan för ytterligare en person och den personen inte på något vis gav sken av att göra samma koppling, så kanske jag skulle kunna behålla den. Möjligen. Om jag aldrig mer vecklade ut kråset. Och aldrig igen nämnde nyss gjorda association.
Valet av person föll på lillebror, som ändå var på väg hit för en kopp te. Han blev därför placerad i soffan, bredvid redan invigd domare (som hade svurit att hålla masken). Jag steg till synes odramatiskt in i rummet i min blekrosa tröja, poserade som en Top Model-finalist - och fick en glad tumme upp. Tills jag inte längre kunde hålla mig, åter tog mig an det sabla kråset och utan ett ord eller en min visade upp tröjans 40 centimeter långa, dubbla segel. Då slängde sig lillebror hastigt åt sidan, gömde sitt chockgenerade ansikte under en soffkudde och garvade farligt nära ihjäl sig.
Där brast det naturligtvis också för Någon Nära Mig. Och för mig.
Tre normalpryda människor med tårar rinnandes nerför kinderna, hejdlösa tjut och en absolut oförståelse för den danska som alltså i sin glans dagar tänkt att vårkollektionen bäst skapas ur ett gynstolsperspektiv. ... How?
Igår lämnade jag tillbaka tröjan. Stod knäpp tyst vid disken och fick mot kvitto och ett praktiskt taget oburet plagg mina tusen spänn åter.
Kan dock upplysa den intresserade om att de rosa tröjorna nu kan köpas för halva priset.
Go figure.
