It is alive

Hej!

Förlåt att jag är sen. Jag har samlat andras roliga kommentarer i en gammal burk, rott 4 kilometer och svarat "Ja." på ett bröllop. (Där var en till som gjorde det, så det blev inte alls pinsamt.)

Nu är jag tillbaka. Hes - men vad gör väl det, här? Köpte ett knippe trollpil häromveckan och kände mig i stunden ungefär som det: torrt. Men så ett par dagar senare slog de "döda" kvistarna överraskande både rot och ut och jag tänkte att, baske mig, "Om inte det är ett tecken på att bla bla bla, så vet jag inte." Så nu sitter jag här och skriver. För att jag gillar mina läsare så stenhårt.

Var idag på morgonen dock fortfarande osäker. Bara för att man har Linus på linjen på tröjan är man ju inte nödvändigtvis skitkul. Men så kvällen före fest och fyrverkerier bjöd kvarterets trôkigaste krog på det festligaste av folk och i vimlet imiterade jag plötsligt Grotescos hejdlösa drift med Scenskolesökande framförande orchmonologer från "Sagan om ringen". Och detta, visar det sig, inför folk som sökt till Scenskolan. Det sistnämnda önskade jag för en sekund att jag hade vetat innan jag dundrade loss med "Fiiind the haaalfling!" och stora armrörelser, men skådisar är också människor och en del av dem har både självdistans och fantastisk (läs: min) humor. Så nu är jag taggad*, uppsjungen och igång. Och som Tracy Jordan skulle ha sagt: "That's a good goal for a talented crazy person."

* Som i psykiskt och fysiskt laddad, inte som i markerad på Facebook. Vad jag vet.

Svensson, Svensson

Igår dök Fredrik Federley upp hos P1:s "Studio Ett". Jag satt och lyssnade en bra stund och insåg att jag inte hade en aning om hur mannen ser ut. Så jag frågade Någon Nära Mig, som satt och lyssna' bredvid.

"Han har rätt markerade bågar, halvmörkt hår lite bakåt och åt sidan, ibland sjal eller hängslen, typ."

"Aha", sa jag. "Jag fattar. Jag ser lite nån som liknar han Alfredsson framför mig?"

"Då ...känner väl jag mest att jag är kass på att förklara...", suckade han.

Are we there yet?

Jag menar att det var roligare att packa inför semestern när man var liten. 34 färgpennor och en freestyle och man var good to go.

Nu för tiden är det mycket en fråga om att få med samtliga laddare till mobiler, kylväskor och GPS:er, tycker jag. Rota fram bilförsäkringspapper, packa hushållspapper och helst få med näsdroppar. Utifall att.

Det som är klart roligare med att vara vuxen och på väg är att man, om man vill, får äta Matadormix till lunch. Och att man lyssnar på "P3 Dokumentär" utan att tristessdöden dö, ens bara lite. För att det är lärorikt och "Inte så dumt. Inte så dumt."

Semestermyggen är emellertid ganska exakt lika störiga när man är stor som när man var liten. Och i Schweiz, där är de fega. Där hugger de i läpparna! Med den uppiggande effekten att jag en morgon såg ut som att jag just fyllt på med Botox! (For f r e e ! !) Jag kunde visserligen inte le särskilt brett förrän framåt eftermiddagen, men oooh, jag såg ut som en nyvaken Angelina Jolie där jag satt med mitt morgonkaffe. E x a k t.

Vuxet är också att njuta av en tur mellan Alsaces räta rader av vinstockar och - lyckliga jag! - spendera en natt på ett slott! Med en prins! Oerhört vackert och med ett namn som jag vill minnas påminde om nåt i "Sagan om ringen"? (Rohan? Isengard? Osgiliath Minas Tirith Lothlórien?) Avnjöt en ljuvlig middag med fantastisk pocherad fisk och ...nån typ av gôtt mos, lutade mig tillbaka med min prins och blickade ut över ägorna. Och tänkte stilla att "Nu skulle man haft en sammetskrona."

Vilken kung man hade var't.

Åh, vad lätt! Åh, vad lätt!

Jag har alltid tänkt att "Robinson", det är verkligen ingenting för mig. För lite tandborstning, för mycket bestiga plank och kräla på armbågarna. Not my cup of tea, thanks very much.

Jag ser mig själv som en figur som gillar att ta sig fram på rätt vanliga vis, exempelvis upprätt, vid sidan av snarare än mitt på hinderbanor och gärna iklädd fotriktiga skor. Och visst har det känts lite som ett nederlag, att veta med sig att man inte skulle ha en chans.

Men så har jag kommit på en grej, där jag är helt övertygad om att jag skulle spöa skiten ur samtliga tävlande på ön. Hello immunitet, drivvedsstatyetter och enorma vinstpengar på sparkontot!

Jag kan nämligen äta hur mycket sallad som helst.

De flesta äter ju en lite lagom portion, så där, till något annat. Företrädelsevis kött, kanske, och möjligen för skams skull. Eller så stoppar de i sig "massor", för att alls ha en rimlig chans att bli mätta i nåt slags försök att äta "nyttigt". Men hur det än är med det där, så lägger de ju av förr eller senare. Av ren utmattning, om inte annat, med små gröna blad mellan framtänderna och en ohjälpligt trötthet inför allt som liknar rädisor.

Men jag, jag kan äta h u r mycket sallad som helst! Det tar aldrig stopp! Aldrig! Ur skålen eller rakt på själva huvudet, rätt på det allra innersta, bara! Som om 90-talets dunderhit "No Limit" handlade om mig! En form av technopoesi, om man vill. Alternativt ett klipp ur valfritt naturprogram där Sir David Attenborough matar komodovaraner. Bestialiskt. Och lite rått poetiskt, samtidigt.

Och det är där jag vet att det finns en seger jag skulle ro hem, helt utan ansträngning. För sallad på öspråk, det heter palmhjärta, det. Och i grenen "Käka palmhjärta", som förstås skulle vara den absolut värsta grenen i en perfekt dokusåpavärld, där skulle jag r e g e r a. Mitt bland deffade clowner och alliansstinna soldyrkare - en heroisk insats från den tidigare uträknade veklingen (precis som sista scenen i alla filmer).

BAAAHAAHA!!

In your face, Luther!

Surt, sa den lilla räven

Jag har ätit obegränsat med jordgubbar i två dagar. För det får man, när man är stor. Oklart varifrån de kommit, bären - Urshult, Spanien, Riara - men jag är inte petig så.

Kommer ihåg när jag var liten och jordgubbarna i trädgårdslandet aldrig (!) ville mogna. Hur jag fann det allra första lilla röda bland bladen, tänkte "Sweeet..." och rev av dunderhiten "Jag ska norpa skatten, jag blir rik som katten! Hihihi! Höhöh! Ha! Ha! Ha!". Och så kom mamma och pappa och sa att bären inte var goda, förrän allt var rött. ... Vafalls?!?

Tålmodigt (!) cirkulerade jag i en hel kvart, för att sedan smyga tillbaka till mitt superhemliga ställe och upptäcka att absolut ingenting hade hänt sen jag kollade sist. Ååååh!!! Minns att jag nån gång plockade av en eller annan mestadels vit liten gubbe, ändå. Och fick halva plantan i handen. Um, "Note to little self: ta med stor sax när palla omoget, lossnar ej som beräknat".

Men nu för tiden är det alltså annorlunda. Jag köper mig ur tålamodsprövningen, frossar i jordgubbar som någon annan har väntat ut och tänker att det är då för väl att jag slipper bryta upp parketten för att odla eget. För vad skulle grannarna säga?

Snickelisnicksnack

I väntan på England-Tyskland-chipsen, som skulle anlända med en av gästerna till vår egen lilla VM-studio, plockade jag idag hurtigt fram ett så kallat nytt försök - gojibär. DN skrev upp dessa bär för ett par månader sedan, skulle va' kanon på många sätt och vis. Dessutom står det "Gott som snacks" på påsen. Och det vill jag bara ta chansen att kommentera här, att det är ljug. Ingenstans är det gott, vi åt luft till matchen och min enda tanke - kanske - är om bären möjligen skulle kunna uppfattas som bara lite smarriga om man är typ revyfull och ostbågarna på efterfesten är slut. Men förmodligen inte ens då.

Lur, alltså.

Kom ihåg var ni läste det först.

Clean as a whistle

Fuck byggdamm, man. Fuck byggdamm.

Dagen efter en ljuvlig midsommarafton ägnades hela glada dagen åt - städning. Inte som dagen efter en fest och definitivt inte av tradition. Inte heller planerat, tvångsmässigt eller framtjôtat. Helt enkelt sprunget ur en röjarönskan på en ny balkong, och plötsligt var hushållets båda invånare igång med att torka bakom böcker, vända ut och in på skitiga fönster och radera i grunden oönskade paisleymönster från vardagsrumsgolvet. (Smuts i champagnespill, ett helt normalt bekymmer.)

Det är annars inte riktigt min grej, att städa. Plocka undan kläder är min grej, och torka köksytor.* Jag är lite av en diktator, när det gäller att torka köksytor. Traditionell annan städning, såsom avlägsnande av damm från lampor eller skakande av mattor, däremot - not so much. Jag kliver gärna över dammsugar'n, ler i mjugg åt den superrimliga tanken att ett alltför rent hus skapar allergier och befriar sedan diskbänken från allt synligt vatten (här, dock: klart tvångsmässigt). Ta-daa! Rent hus.

Men så är det det här med byggdamm. Satans eget otyg. Knappt har man en stund att vila ("ropar de och hon får ila", vill man skrika med sin mest dansmusliknande röst, men den sången hör faktiskt inte hemma här), förrän solens strålar hånskrattar och pekar på det ställe som man precis har städat, där det oförklarligt ligger ett sprillans nytt lager med små, grå partiklar och allt man kan göra är en one-eighty efter trasan igen. För jävelen.

Jag tror också, ganska säkert, att jag gör något fel när jag håller på. Ger mig i kast med konjakskupor och små turkiska prydnadsgubbar och lyckas alltid krossa ett par glas och dessutom strippa de små herrarna på sin färg! Det tror jag aldrig att jag har hört min favoritmormor beklaga sig över! Inga fumliga nypor, inga terpentinliknande lösningsmedel. Där står det tunnaste av glas säkert och porslinsdalmatinern, iklädd gamla faster Agdas läsglas, med varendaste prick intakt. När jag sedan jobbar runt med glasputs och tidningspapper på balkongfönstret märker jag att jag, liksom allas vår héroïne i Dirty Dancing, uppvisar tydliga tecken på "Spaghetti arms!" och får mjölksyra redan efter en halvminut. Som om det inte vore nog upptäcker jag att jag just gnuggat bort skiten från fönstret med förra helgens kungliga brudpar. Det hade förmodligen mormor heller aldrig gjort, tänker jag och funderar på om jag inte borde ha behållit i alla fall en av alla de husmoderskalendrar som i min barndom gavs bort i julklapp.

* Och göra rent toaletten - jag är väl inget djur?!

Om det här med att invadera Polen

På temat "A long time ago (in a galaxy far away)", ihop med glada tillrop om behovet av blogguppdateringar (tack Bummel'n'Honk!), tänkte jag idag ...damma av ett rejält gammalt stycke, faktiskt.

"F u s k!", tänker ni och rullar med ögonen åt mitt pinsamma försök att köpa mig tid, för att kravla ur idétorkan. Men bare with me, people! Den schletna texten är rolig (säger jag och rånar er på egna åsikter)! Jag fick den i handen av den där lilla flickan i knät* ungefär vid tiden för Sveriges EU-medlemskap**, förklarade det skojiga med den för henne och tappade sedan bort den. Där nånstans minns jag att jag grät en smula över förlusten och ...nu har jag alltså hittat den igen.

Den är på inget vis högaktuell och den är praktiskt taget omöjlig att associera till kronprinsessans bröllop, men jag är så glad att ha funnit den och nu vill jag dela den med er. Det måste väl va' värt nåt, ändå?! Som i delad glädje är dubbel dito - right?!

OK, då kör vi.

"The European Union commissioners have announced that agreement has been reached to adopt English as the preferred language for European communications, rather than German, which was the other possibility.

As part of negotiations, Her Majesty Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a five-year phased plan for what will be known as Euro English (Euro for short).

In the first year, 's' will be used instead of the soft 'c'. Sertainly, sivil servants will reseive this news with joy. Also, the hard 'c' will be replased with 'k'. Not only will this klear up konfusion, but typewriters kan have one less letter.

There will be growing publik enthusiasm in the sekond year, when the troublesome 'ph' will be replased by 'f'. This will make words like 'fotograf' 20 per sent shorter.

In the third year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible. Governments will enkourage the removal of double letters, which have always been a deterent to akurate spelling. Also, al wil agre that the horible mes of silent 'e's in the languag is disgrasful, and they would go.

By the fourth year, peopl wil be reseptiv to steps such as replasing 'th' by 'z' and 'w' by 'v'. During ze fifz year ze unesesary 'o' kan be dropd from vords kontaining 'ou' and similar changes vud of kors be aplid to ozer kombinations of leters.

After zis fifz year, ve vil hav a reli sensibl riten styl. Zer vil be no mor trobls or difikultis and evrivum vil find it ezi tu understand ech ozer. Ze drem vil finali kum tru."

...

Well?!?

* Se blogginlägg 100613, http://rulesbyrocky.blogspot.com/2010/06/en-rost-i-natten.html

** Mitten av 90-talet

En röst i natten

När man egentligen har det väldigt bra och kan konstatera att man mår som en nybadad prins kan man emellanåt överraskas av att plötsligt, trots allt, må ytterligare ett snäpp bättre, när något oväntat, och kanske egentligen rätt litet, inträffar.

När man till exempel sätter nytt personbästa på stan's bästa skaldjursbuffé och dessutom inser att man har studsat fram i nya, snabba skor hela dagen utan att få skoskav. Eller när man dricker det perfekta kaffet to-go och kommer på att man kan toppa den sista go'a slurken med italienska mandelskorpor, så fort man bara kommer innanför dörren hemma. Eller när man har njutit av en skön familjekväll och innan man kryper till kojs väljer att, som en 17-åring med kontaktklåda, ta omvägen via Facebook och otippat finner ett meddelande från en sen länge försvunnen liten vän. Mitt framför ögonen - ett par rader från tiden-för-länge-sedan. Några ord från en flicka som för snart femton år sen kröp upp i ens barnflickeknä, snurrade håret runt sitt lilla finger och gäspandes fick fram en amerikansk fjärdeklassares hemläxa: "What, exactly, is a communist?".

Då är det inte utan att man tänker att både livet, och den där flugan till Internet, är rätt sweet.

Think Different?

När jag kom hem från jobbet idag stod det en stor lastbil, typ, utanför vårt hus. Den hade följande text på sidan:

"ALLSUGNING. MER ÄN BARA SLAMSUGNING."

Det tyckte jag var festligt (hästflabbs-, inte gala-), så väl inne i lägenheten (for the sake of this blog, tryckfriheten och den grund varpå samhället vilar) googlade jag företaget. Då hände detta (!):

"Did you mean: avsugning"

Jag vet inte vem som kläckte idén till den där parollen, men om världen är det minsta rättvis, så har personen i fråga Guldägget som i en liten, liten ask.

Ovan Hair

För tre veckor sedan bokade jag tid hos min frisör. Velade ett par dagar om vad som göras skulle, bestämde mig så småningom för att det inte var nåt att tramsa om och tänkte helt enkelt att nu kör vi. Frisören var exalterad, jag var äntligen på tåget och med hjälp av kulörta skumgummimaskar och en helt ny fantastisk vätska skulle hon likt valfri överhettad gör-om-mig-artist på TV skapa Det Absolut Bästa För Mig. Efter flertalet entusiastiska men inte särskilt effektfulla "Aa, och så kanske lite uppklippt? För volymen? Så att inte ditt ansikte 'dras ned' så mycket?" kan jag förstå hennes iver. Det är inget nytt, egentligen. Gamla moster Märta peppade lika friskt när jag var 12: "Du som har så tunt hår, flicka lilla, du ska se att en 'pernament' gör susen för din i övrigt så pigga uppsyn!"

Något nervöst och med 80-talsfjärilar i magen höll jag i onsdags en hel radda flashbacks i schack ända fram till salongen, motade både Sha-booms Dag Finn och Lena Endre à la Varuhuset i grind och tänkte att det här, det kan bli hur bra som helst! Såg min senaste Facebook-uppdatering framför mig, klart och tydligt och "gillad" av alla: "Rules by Rocky curls her enthusiasm." ... Yeah, baby!

Två timmar in i förvandlingen började jag titta nervöst på klockan och frågade frisören om hon trodde att vi skulle vara klara på utlovat klockslag, eftersom jag hade en tid att passa. Hon sneglade på vägguret, log pressat men überentusiastiskt och sa att det här, det kunde bli hur Taylor Swift (...um...?) som helst! Sen speedade hon flinkt upp tempot, raskade på med både vätskor och nya tidens spolar och bad med jämna mellanrum om ursäkt om hon luggades. Jag blundade och försökte intala mig själv att efter det här skulle jag i alla fall inte behöva använda min spikmatta på flera veckor. Kvoten av självvalt plågeri kunde nog klassas som full, ändå.

När klockan så slog 14 och jag skulle ha intagit horisontal position i en tandläkarstol en kilometer därifrån, satt jag fortfarande insvept i en svart skyddsponcho i frisersalongen, med svettpärlor i pannan och ett hår precis bara befriat från fixeringsvätska. I detta något pressade läge föreställde sig min frisör ändå att hon skulle få påbörja sitt proffsfix, den där sista valutan för pengarna, leave-in moisturizer, curl booster och dito amplifier, alltihop samlat i nån slags tratt. Samtidigt som jag försökte hitta den där förbannade lilla haken som håller ihop slängkappan nånstans kring nacken, för att kunna ta mig därifrån och påbörja språngmarschen till tandläkaren. "Ingen tid, måste rusa!", fick jag fram medan jag betalade och såg sedan i ögonvrån hur hon skärrat tittade på när jag lämnade salongen i genomblött hår - helt ostylad!

På plats hos tandläkar'n, 17 minuter för sent och med maxpuls, möttes jag av en lugnande hand, ett glas vatten och den uppriktiga frågan "Kommer du direkt från simhallen?!"

Väl investerade pengar, tänkte jag fullkomligt utmattad. Med ett absolut neddraget ansikte och nån jävla soulglow-frisyr. Och föreställde mig att när det här hade självtorkat, utan både produkter och tratt, då kunde det bli exakt hur Elisabet Höglund som helst. ... Gah!

Igår vågade jag för första gången tvätta mitt "pernamentade" hår och själv ge mig på den där stylingen. Flera dagar och en hel massa hårnålar och lösa, romantiska knutar senare masserade jag så proffsigt jag bara kunde moisturizers, boosters och amplifiers mellan handflatorna och separerade och kors-och-tvärsade med fingertopparna från hårbottnen ut till topparna. Konstaterade att det varken är en snabb eller en enkel sak, det här med fejklockar. Och att nästa gång, då låter jag proffsen sköta det hela vägen. Right on - giddy up, bara! Då tar jag med mig en bild av den där Taylor Swift och hennes tydligen efterapningsvärda frisyr, ber nån lika trånande efter stora svallande lockar som jag själv* hålla mig i handen och kastar mig hejdlöst in i MTV:s "I Want a Famous Face".

* Flirt, flirt fröken Bjärbo, http://onekligen.blogspot.com/2007_03_01_archive.html

Moget

Idag på lunchen satt jag väluppfostrat (?) och lyssnade på en så sjuuukt jobbig tjatkärring, som var både ignorant och fullständigt ointressant. Stolen jag satt på var dessutom obekväm, så den totala irritationen var ...well - rejäl.

Hon: "Ja, och de här mänskorna som ska äta substitut för allt vad kött heter hela tiden, dem ska vi bara inte tala om! De använder ju över huvudtaget inte hjärnan!"

Jag: "Hur menar du då?"

Hon: "Jamen sojakorv, till exempel, vad är det för ett korkat påhitt?! När ska de äta det?!"

Jag: "På grillfesten?"

Hon: "Jamen det är ju inte KORV! Det är inte k o r v. De ska inte kalla det korv, för det är inte korv. Korv är gjort av kött! Inte soja! KÖTT!"

Oavsett om man är bekant med Bristolskalan eller inte fanns det ju bara ett enda givet svar, här:

"Om korven är gjord av bajs, då?"

/Ta ingen skit_76

Sköna hem

När människor som vanligtvis är väldigt nära plötsligt reser långt bort räcker tiden till precis allt. Och blir ändå över. På gränsen till tristess gör jag då sådant som jag annars inte nödvändigtvis finner ro till. För att det är onödigt, kanske - men oh, well.

Planterar blomsterlökar i små kaffekoppar från Royal Copenhagen, till exempel. Tvingar fram våren med Martha Stewartknep, lyfter in klimatfrågan i vardagsrummet och leker inredningsarkitekt på nivåer jag alls icke hanterar. Med resultatet att ett dussin tazetter i Musselmalet nu blommar i ren förvirring och av "tacksamhet" över att ha fått springa till liv sprider en lukt av förruttnelse i hela lägenheten. ... What the hell?!

Så mycket för väldoftande reportage i glansiga inredningsmagasin. Noll chans att till en nyfiken skribent få ge det sedan länge inövade svaret "Åh, de här gamla kopparna - dem har jag köpt på loppis!". Som alla förvisso vet är lögn. Ingen i hela världen har nånsin hittat nåt fint på loppis. Man köper nya saker som ser gamla ut, i butiker med små barnarbetare som har betalt i godis för att skava av färg med mjölktänderna.

Jag råkade en gång erbjuda kära vänner en hundring för några schletna ljusstakar, som de påstod sig ha tröttnat på. Den gången möttes jag av ett hjärtligt gapskratt och fick med viss medömkan förklarat för mig att ljusstakarna kostade ungefär tusen miljoner spänn styck. Det ser de inte ut att göra, tänkte jag och stoppade generat ner min hundralapp i bakfickan igen. Och konstaterade att antikvitetsbranschen kan va' rätt tricky. Vårt fantastiska matsalsbord, till exempel, med patina från havsluft som dragit genom en gammal sjöbod på ostkusten. Och från att bergis ha utgjort bultbräda åt en skara glada 2-åringar med gummiklubba. Det vill jag gärna tro att Knutson själv hade baxnat över och personligen erbjudit några hundra tusen för att få kalla sitt. Men jag skulle kanske inte satsa mitt liv på det.

Heavy grejor, hur som - det här med gammal skit. Hur nu den insikten hjälper mig med stanken av rôtet från mitt vackra danska porslin.

OS-sammandrag

Utöver konstaterandet att Världens Bästa Anja både har och är "da shit" (och jag fortfarande, ett år efter "Mästarnas Mästare", ropar "Elofsson For President" varje gång jag ser denne i studion?), bör nämnas hur roligt det är att ha TV:n på i ett rum, men själv befinna sig i ett annat, när två hyperventilerande sportkommentatorer går på om ski cross-åkaren McIvor. Trots snack om doserade kurvor och hisnande gupp far nämligen tankarna direkt till silvertejp och hemmasnickrade bomber.

"McIvor tar kröken, McIvor kryper ihop, McIvor flyger långt och

M c I v o r l a n d a r p å f ö t t e r n a !"

I sporttrikåer hade han möjligen varit ännu mer överlägsen, när det begav sig. Slirat lite snabbare undan exploderande bilar och glidit något kvickare mellan portar som slog igen. Med endast en schweizisk armékniv och några gem (och tydligen rejält väloljade skidor?) - outstanding i sin gren. Skurkjakt, typ. Masstart.

Because I'm worth it?

Om man efter en promenad i vinterkylan ställer sig och gör varm choklad (den riktiga sorten, som man tyckte var skitäcklig när man var liten) och vispar en halva grädde, bara för att när man har hällt upp chokladen i koppen och toppat den med den där grädden äter upp all grädde med en stor sked och sen ställer sig och vispar ny grädde och lägger på samma (fortfarande varma) choklad - missbrukar man sin ställning som vuxen då?

Kringla R

I natt drömde jag att jag fick nya fötter. Av Marcus Birro. Det var inte hans fötter, det var ...förhoppningsvis artificiella sådana. (Om det var någon annans riktiga känns det oroväckande stört. Men det är svårt att säga, när man drömmer. Detaljerna presenteras ju inte alltid.)

Det är inte så att jag absolut behöver splirrans nya fötter. På ett par sätt gillar jag dem jag har. De hindrar mig från att blåsa omkull och jag har liksom vant mig vid just dem. Jag skulle dock gärna få ordning på dem. En gång för alla, in i minsta ömmande detalj.

En tid levde jag för mina möten med Ortopedteknikern. Sjöng ledmotivet till "The Wizard of Oz" (hela!) på vägen dit och drömde om dagen då jag smidigt skulle kunna trä på Dorothys röda, glittriga skor på fötterna, utan att motvilligt börja nynna på "Ont, det gör ont". Lycka var gipssulor med läderomslag och sorgen över förlorade dagar i Manolo Blahniks puttades åt sidan som "fåfänga", med ett evinnerligt inre upprepande av att det finns de som har det värre. Känslan av att sulorna i dagsljus framstod som the size of surfingbrädor hölls på avstånd med skratt blandat med tårar, tills ilskan tog över och jag bara ville vråla "VÄRRE, SCHMÄRRE! Som ung tjej ska man inte gå som en skadeskjuten John Wayne! Det är fan inte t ä n k t så!" Och förklara för den närmsta omgivningen att då upplevs livet ibland som ett helvete, när man ändå faktiskt gör det.

Ett tag lekte jag med tanken på att utanför sjukhusets träningslokaler sätta upp varningsskyltar med texten "Korsande reumatiker", eftersom varken Asta, 78 år, Doris, 71, eller jag själv, 33, klarade av att trycka på övergångsknappen på grund av smärtan i fingrarna. Istället smet vi över vägen, trots att det var rött. Och då, gott folk, gick det banne mig inte undan. Då kunde man klockat sömndruckna koalor med bättre resultat.

Men så får jag en lucka att andas fritt, när smärtan mirakulöst bleknar för en stund. När jag kommer på mig själv med att inte ha tänkt på att jag har ont på flera timmar. Den ovärderliga uppdateringen av livssituationen - verklighetens "Kringla R". Et voilà! Inte så illa, ändå.

Då kan jag prova de gamla högklackade en minut eller två. Varken fötter eller skor behöver ens nudda golvet - jag kan sitta i soffan, eftersom det räcker långt att bara faktiskt ha dem på sig. Jag kan lugnt kolla in mina rätt justa spiror - utan rost kring knäna - och se att fötterna minsann befinner sig i de snygga skor jag minns som vardagspjucks. Och påminna mig själv om vad det står för. Drömmen om det, för mig, normala. Jag kan återigen riva av ledmotivet till "The Wizard of Oz", efter 120 sekunder mixa det med Lena Ph:s rätt svaga schlagerhit och där nånstans avbryta den mentala övningen. Dags att kliva i tofflorna med s(m)urfinläggen och spendera resten av dagen med Regina Spektors "Better". Och tänka att lycka är att orka våga hoppas.

Hej, mitt vinterland

Sverige är lamslaget. Det har snöat 21 centimeter och landet faller samman. Fullständigt kaos, inställda tåg och uppmaningar till en vitpudrad befolkning att stanna inne. "Stäng alla dörrar och fönster! Slå av ventilationen! Fortsätt lyssna på radion!"

Allt detta är naturligtvis enkelt att förstå. Vi bor i tropikerna och det normala i februari hade varit 31 plusgrader, tunna brallor och flipflops. Räls som i värsta fall drabbas av smärre rostangrepp, till följd av den varma, lite fuktiga luften. Men inga hinder som inte vilken armsvag typ som helst skulle kunna ta sig över, på sin dagliga dressintur. I fladdrande linneskjorta och med en kinesisk ros bakom örat - aloha.

...Eh, nä.

Vi bor ju för fan på Nordpolen och detta händer v a r j e år. Djungelns lag verkar icke desto mindre gälla på spåret och om inte SJ:s clowner lider av samma skit som han i "Memento", återstår ingen annan förklaring än att de struntar i allt. De vaknar på morgonen, sträcker ut sig som små katter, gäspar fram ett "Fuck it..." och somnar om.

Mental, mental, mental istid.

One, Two, Three, Four, Tell Me That You Love Me More

Idag har jag ägnat hela arbetsdagen åt siffror. Högt och lågt i själva mitt yrke, ettor och nollor när kollegorna fick prata fritt. Och så en snabb koll på kontaktannonsen "Nyfiken 143", som gled förbi på skärmens högerkant, när de gamla företagsmöblerna lades ut på Blocket.

Efter jobbet tog jag mig igenom den schnitzlade bana som ett knôkfullt Nordsta'n utgör på bottentid och insåg att spårvagnen hem skulle dra framför ögonen på mig. Matt orkade jag inte raska på, utan tog ett djupt andetag och beställde i närheten en Crappucino To Stay.

Nu är jag vindögd, bokschlutet nära och sömnbehovet enormt. Jag skulle kunna vidta åtgärder och piggna till (vilket förvisso inte skulle förändra det faktum att räkenskapsperioden faktiskt är slut), men kallduschar är för mentalpatienter och jag är dessutom urskicklig på att vara trött. Man kan tycka att det låter bortdomnat, men det är sant. Man kan också tycka att mitt jobb låter trôkigt, men då ska man veta en sak:

På nätterna, när alla andra räknar får, då klär jag ut mig till spindel och bekämpar brott. Och det är ändå bara mitt näst ballaste uppdrag.

På sjätte försöket

Oj, oj. Februari är kommen och här sitter jag i morgonrock. Blandar momsfrågor över telefon med omplantering av orkidéer. En del har faktiskt hänt sedan "tröjincidenten" (vi nämner den bara som hastigast nu för tiden och försöker på så vis glömma), även om det känns som om jag mest har arbetat.

Bönan kan typ sitta och Christian Olsson kan definitivt hoppa tresteg. Jag, däremot, kan inte för mitt liv rikta frustrationen över en sinnesrubbad renoveringsledare i en riktning där jag får stå som glad och oberörd vinnare. Spättandet och borrandet i vad som upplevs som pannbenet berör så in i h-e, humöret är Bruce Banners och hade det inte varit för den oberäkneliga temperaturen hade jag byggt en snögubbe som moonar och ger fingret precis vid dörr'n till bostadsbolaget. Som det är nu, är jag mest rädd att en sån skulle smälta ihop i en trött hög. Risk för slösad tid, alltså - inte så sugen.

Det är absolut nödvändigt att bryta ovanstående mönster, det förstår jag ju själv. Sura för att bostadsbolaget ljuger om hur överrumplade de blev av vintern i januari och därför måste jobba även på helgerna - det hade till exempel Gandhi aldrig gjort. Han hade inte nedlåtit sig till att påverkas av något så futtigt (även om en snögubbe som visar ändan och ler ett "Fuck off!" nog kan klassas som icke-våld). Lite frukt och en stilla inandning - möjligen är det den rätta vägen att gå. Det, och ...jag tror ändå att nån slags fysisk fokus är nödvändig, så jag mäter upp och bränner av - från hallen, in i vardagsrummet: ansats, avstamp, hopp och ta iii! Som handtag, famntag, klapp eller kyss - om bara Mahatma hade hoppat tresteg.

Vidgade perspektiv

Häromdagen gick jag genom Åhlén & Holm på vägen hem från jobbet. Skulle slänga ett öga på rean, bestämde mig för att jag var ytligare än så och gick rakt på de få fullprisplagg som också hängde framme. Snabbt konstaterade jag att danskarna, de kan sin design. Det är stilrent och snyggt, men inte ett dugg tråkigt. Lite som livet självt, en enkel januaridag.

Jag föll platt vid Malene Birgers hörna, framför en blekt gammelrosa tröja med lång ärm och den där fantastiska detaljen, som ett oveckat krås, typ, som gjorde den till ...jo, minsann: ett Carrie Bradshaw-plagg. Hann skriva en snabb "Note to self: fixa 'Sex and the City'-soundtracket till iPoden", innan jag betalade den för mitt coola plagg ändå billiga penningen och åkte hem för att prova.

Väl hemma gjorde jag stor sak av mitt lyckade inköp, tände lägenhetens samtliga lampor för att Någon Nära Mig (liksom jag själv) verkligen skulle få chansen att se exakt hur cool jag var i min nya tröja. Krängde på mig den, nynnade vidare på det där soundtracket och intog min bästa Zoolander-pose.

"Jo, men den är fin. Jättefin. Fast ska den där kråsgrejen hänga rakt ner så? Det ser lite 'trött' ut?"

Jag började fippla med kråset, som visade sig vara mer som ett påsytt dubbelt segel, ihopsytt vid båtringningen som kortsidan av ett tält, typ. "Weird", tänkte jag och försökte liva upp det bäst jag kunde. När jag tittade upp igen hade Någon Nära Mig antagit ett klart stelare ansiktsuttryck.

"Um... Alltså, jo, fast nu när man ser hur den där grejen är sydd så... Alltså, jag är ledsen, men nu... Alltså, det ser ut som ett kvinnligt könsorgan!"

Jag frös till, kollade ner på min "snygga", "stilrena" "Sex and the City"-tröja och konstaterade att han hade alldeles rätt. Med en närmre titt på kråset hade tröjan förvandlats till något som möjligen Samantha Jones skulle bära. På nypremiären av "The Vagina Monologues".

Oh, crap...

Efter att ha funderat bara ett ögonblick bestämde jag mig för att om jag visade tröjan för ytterligare en person och den personen inte på något vis gav sken av att göra samma koppling, så kanske jag skulle kunna behålla den. Möjligen. Om jag aldrig mer vecklade ut kråset. Och aldrig igen nämnde nyss gjorda association.

Valet av person föll på lillebror, som ändå var på väg hit för en kopp te. Han blev därför placerad i soffan, bredvid redan invigd domare (som hade svurit att hålla masken). Jag steg till synes odramatiskt in i rummet i min blekrosa tröja, poserade som en Top Model-finalist - och fick en glad tumme upp. Tills jag inte längre kunde hålla mig, åter tog mig an det sabla kråset och utan ett ord eller en min visade upp tröjans 40 centimeter långa, dubbla segel. Då slängde sig lillebror hastigt åt sidan, gömde sitt chockgenerade ansikte under en soffkudde och garvade farligt nära ihjäl sig.

Där brast det naturligtvis också för Någon Nära Mig. Och för mig.

Tre normalpryda människor med tårar rinnandes nerför kinderna, hejdlösa tjut och en absolut oförståelse för den danska som alltså i sin glans dagar tänkt att vårkollektionen bäst skapas ur ett gynstolsperspektiv. ... How?

Igår lämnade jag tillbaka tröjan. Stod knäpp tyst vid disken och fick mot kvitto och ett praktiskt taget oburet plagg mina tusen spänn åter.

Kan dock upplysa den intresserade om att de rosa tröjorna nu kan köpas för halva priset.

Go figure.

All in good time

Hallo. Det var jag igen. Länge sen sist och man kan undra varför.

Saker kom emellan. Jag har gjort lite annat. Julat, kräkits, ätit nyårsanka och sprungit "30 Rock"-maraton. Träningen visade sig ha gett resultat och jag är i fantastisk form - tackar som frågar! Inte mycket till att samla tankarna, dock. Inte med det där. Har snarare spritt dem över hela hemmet, som... som... som smutstvätt da'n före tvättstugan. Fast med rena tankar, förstås. Så kanske mer som dagen före man ska mangla.

Vid det här laget har ni förstått att jag har en bit kvar, innan jag har skapat något verkligt läsvärt. Men härda ut! Jag ska ta mig samman, sortera vittvätt och förtydliga min vision. 2010 kan vara året då det händer. Som Tracy Jordan* säger:

"Nothing is impossible. Except dinosaurs."

*Tracy Jordan, spelad av Tracy Morgan, är en fenomenal (!) karaktär i ovan nämnda "30 Rock". Se!