Åh, vad lätt! Åh, vad lätt!

Jag har alltid tänkt att "Robinson", det är verkligen ingenting för mig. För lite tandborstning, för mycket bestiga plank och kräla på armbågarna. Not my cup of tea, thanks very much.

Jag ser mig själv som en figur som gillar att ta sig fram på rätt vanliga vis, exempelvis upprätt, vid sidan av snarare än mitt på hinderbanor och gärna iklädd fotriktiga skor. Och visst har det känts lite som ett nederlag, att veta med sig att man inte skulle ha en chans.

Men så har jag kommit på en grej, där jag är helt övertygad om att jag skulle spöa skiten ur samtliga tävlande på ön. Hello immunitet, drivvedsstatyetter och enorma vinstpengar på sparkontot!

Jag kan nämligen äta hur mycket sallad som helst.

De flesta äter ju en lite lagom portion, så där, till något annat. Företrädelsevis kött, kanske, och möjligen för skams skull. Eller så stoppar de i sig "massor", för att alls ha en rimlig chans att bli mätta i nåt slags försök att äta "nyttigt". Men hur det än är med det där, så lägger de ju av förr eller senare. Av ren utmattning, om inte annat, med små gröna blad mellan framtänderna och en ohjälpligt trötthet inför allt som liknar rädisor.

Men jag, jag kan äta h u r mycket sallad som helst! Det tar aldrig stopp! Aldrig! Ur skålen eller rakt på själva huvudet, rätt på det allra innersta, bara! Som om 90-talets dunderhit "No Limit" handlade om mig! En form av technopoesi, om man vill. Alternativt ett klipp ur valfritt naturprogram där Sir David Attenborough matar komodovaraner. Bestialiskt. Och lite rått poetiskt, samtidigt.

Och det är där jag vet att det finns en seger jag skulle ro hem, helt utan ansträngning. För sallad på öspråk, det heter palmhjärta, det. Och i grenen "Käka palmhjärta", som förstås skulle vara den absolut värsta grenen i en perfekt dokusåpavärld, där skulle jag r e g e r a. Mitt bland deffade clowner och alliansstinna soldyrkare - en heroisk insats från den tidigare uträknade veklingen (precis som sista scenen i alla filmer).

BAAAHAAHA!!

In your face, Luther!