Is it a bird, is it a plane?

Jag älskar Lucia. Bäcksvart ute, tusentals (!) tända ljus inne. Skönsång av unga, vackra och tonsäkra människor på TV. Möjligen unga, vackra och tonsäkra människor med tvivelaktig koll på de uråldriga sångtexterna. Men det är förlåtligt. Det är faktiskt nästan att föredra, om man tänker på vilka utomordentliga konversationer det ger upphov till i soffan.

Jag: "Hörde jag rätt - sjöng de just 'Sus som har vingar'?!"

Någon Nära Mig: "Haha! Det är ju 'Du som har vingar'!"

Jag: "Nämen vänta nu... 'Sus som av vingar', är det väl?!"

Någon Nära Mig: "Aaah... Det är sant! Lucia har ju inga vingar! Jag måste blandat ihop henne med nån annan superhjälte."

Borttappat: moral och fan vet vad

Igår struntade vi i afterworken och gick rakt på "I afton: spel". Goda vänner hade köpt "Sthlm Maffia" och vårt hushåll ingick i testpanelen. Eller fördärvet, som det skulle visa sig vara. Detta var ett spel, kom det fram, där man inte bara agerade deprimerad gängmedlem med bokstavskombination och drogproblem (jag menar come on! Give a thug a break!), utan också upptäckte förskräckliga sidor hos sig själv. Saker som att man hade det i sig att "fucka" en kär vän på de gemensamma rånpengarna mitt framför näsan på honom. Gah! Jag vet inte om det moraliskt förfallna utspelet överraskade honom eller mig (...ja, det var jag...) mest, men inget - inget! - blev sig likt efter det. Och med Direktör'n på Kronobergshäktet kunde Svarta Änkan och Fett-Robban härja fritt inom både "bilexport" och lånhajeri. Komplett anarki kring vårt matsalsbord och begreppet "Det är bara en lek" kändes enormt långt borta.

Tills utmaningen "Horsesmuggling" lades på bordet. Då framgick det nämligen tydligt att en person i sällskapet hade undkommit "Snabba cash" och således var helt oinvigd i kriminell slang. Så när övriga taggade upp och Slobo och Psyk-Jussi stod redo att dra igång, satt denna person med en ängels oskyldiga uppsyn och undrade på Pang-i-bygget-Manuels stilla vis "What a horse?!". Det bröt väl dödsallvaret en aning.

Leken tog såsmåningom slut, jag kom absolut sist och utan att lägga ytterligare värderingar i aftonens beteende lovade jag mig själv att skärpa min moral hädanefter. Bara för att gissningsvis själv bli "fuckad" på konfekten, nästa gång nån av mina vänner styr upp ett "bombsäkert" värdetransportrån. Knivig bransch, det där.

www.mensa.org?

I torsdags gick jag in och ”extraknäckte” på jobbet. Sommarsiffror hade smält samman och det var bråttom att bända dem isär. Jag mådde som ett avföringsprov, Puke Face Thursday trogen, men fick god support från Fina Kollegor. Första supportförsöket, som tyvärr misslyckades, bestod av färska skumtomtar. Andra försöket bestod av ett mer sockersansat erbjudande om en kopp te - och rakt in i hjärtat gick det. Bildligt, menar jag. Bokstavligt gick det så klart den normala vägen - genom matstrupen rakt ner i urinblåsan. Dessutom fick jag beröm för min ursnygga nya frisyr. Kollegorna hade stenkoll. Ena dagen urtvättad Ozzy Osbourne (mina ord - inte deras). Andra dagen nyslingad Katie Holmes (deras ord - inte mina. ... Nej - lögn. Också mina. F'låt.)

På kvällen såg jag en bit av en lite obekväm intervju med numera allestädes närvarande Mrs. Anka. Hon berättade att det värsta hon vet är uteliggare. För att de är fulla av bakterier. Så om man kunde samla ihop dem och lära dem om hygien, i ett (gissar jag?) uppriktigt försök att förena nytta med samhällets botten, så skulle världen bli en bättre plats. Für Alle.

Jag konstaterade att jag bevisligen begått ett stort misstag när jag för första gången på ett par år köpt ”Faktum” nyligen. Skämmigt, trodde jag, att det gått så lång tid mellan köpta nummer. G-u-d, så dumt! När en Diptyquetvål och en 300 meter lång brandslang är allt som behövs! Sen tänkte jag stilla att det värsta jag själv vet nog är andra saker. Som till exempel krig och när Mac:en agerar på eget bevåg. (Det händer!) Men så är jag lite av en lodis, också.

Jag kanske skulle ta ett av julkorten jag fick med Faktum och skicka det i riktning mot Hollywood Hills? Så att Mrs. Anka kan läsa det högt för barn, make och inhyrd dvärg (med reservation för att de båda sistnämnda möjligen är en och samma person)? Jag har ju en hel helg framför mig och på "Att göra"-listan står endast en handfull grejor: byta proppar, äta apelsiner, vinna Derby d'Italia. Skjuta upp årets julbad. Så det finns tid.

"Dear Duckface! Det där med uteliggarna - hade du tänkt klart där, verkligen? I övrigt är du mitt absoluta favvisimitationsobjekt för stunden - oändligt antal tacksamma repliker att välja mellan. Och när du skrattar så där nasalt, tuggar ditt tuggummi och säger 'Naee men det är som jag sä' ju att en rejäl dask i stjärten har inget barn dött av' - då tänker jag att din man (slash - återigen - inhyrda dvärg?) har helt rätt när han säger: 'Honey, you're perfect!'. V-a-r-m-t, varmt grattis! Båda paddlarna i vattnet. Awesome."

Cogito, ergo sum

Ah - hör ni?! Det är tyst! I vår lägenhet! Och! Det är tyst i mitt huvud!

En paus i det annars konstanta fasadrenoveringsborrandet. Ett avklingat tinnitus, efter tisdagens larmincident. Inget "BRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!". Inget "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii". Bara mmmm...

Man kan viska, om man vill. Och ändå höra. En av mina två favoritbröder lider förvisso av Post Traumatic Stress Disorder som utlöses av viskningar (nåt med barndom, trappor och, skulle jag tro, en liten rackarunges morgonhumör), men han bor trots allt 400 meter bort. Och så högt kan ingen viska. Oavsett vad han påstår.

Åh, jag minns knappt hur det det kändes - att vara hemma i sitt eget hem, i lugn och ro, och kunna höra sig själv tänka! Mmmm...

Frågan är vad jag ska göra med allt det här hörselutrymmet? Hela detta tomrum av uteblivna ljud? Ska jag fylla det med funderingar, är det tänkt?

Freaky. Helt ensam med mina tankar.

--------------------------------------------------

Som efter en atombomb. Knäpptyst! Kan det va' nyttigt, verkligen? Allvarligt?!

Om jag kör lite random med sticksågen i badrummet, drar igång köksmixern med frusna jordgubbar i och kopplar in Guitar Hero med valfri Black Sabbath-låt? Så att det blir lite liv i luckan? Nåt som bryter den här skitkonstiga tystnaden?

Eller så avvaktar jag. Inväntar lugnet. Andas djupt, håller hu'et högt och omfamnar stillheten. Och låter Katla* viska lite i mitt öra, för att inte bli rädd under tiden.

Mammas Nya Kille i P3. Nycirkusartisten Katla. Värd sin fulla vikt i guld.

SAY WHAT?!?

Idag när jag öppnade dörren till jobbet hördes ett lite annorlunda ljud. Ett stilla klick - som på film, när nåt strax ska till att sprängas - som verkade förvarna om att vilken sekund som helst så brakar helvetet lös.

Och vilket helvete. Trumhinnor sprack, tungor rullade ner och slog i golvet så att gruset yrde och fontaneller sprang fullkomligt vidöppna. Good lord, vilket liv!

WOUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!

När mitt "inbrott" avstyrts och larmet tvärt avlivats återfanns ordningen på arbetsplatsen. Så när som på min lite skeva gång och ett udda "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" ringandes i huvudet.

Femton timmar senare behöver jag nog faktiskt ställa frågan högt: är det jag, eller är det nån mer som hör det där ljudet?? "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"?! Va'?! Ursäkta, nu hörde jag inte! Var det nån annan som kunde höra det?! "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"?? Hallå?! F'låt, nu hörde jag inte! "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii".

Men för i helvete...

Mätt ska man inte tala om, men fullt belåten

Himmelsk Bönröra

Gör så här:

1. Skölj en liten randig Böna i mandelolja och mätta med mjölk.

2. Blanda under tiden gammelmormor och farföräldrar. Vispa lätt och låt sedan vila i ett hjärtevarmt rum.

3. Vänd försiktigt ned den mättade Bönan i den hjärtevarma röran och blanda varsamt.

4. Sikta i flygel- och änglatrumpetbaserad "Fattig bonddräng" och rör för Guds skull hela tiden på påkarna!

5. Servera på en spegel av babyfniss, garnera med hallongrädde - et voilà!

Inget "Man tager vad man haver" eller "Jag-var-knäpp-i-Rederiet-och-nu-stoppar-jag-hela-näven-i-såsen-och-kletar-av-den-i-håret".

Bara Himmelsk Bönröra.

Because you're worth it.

Say what?!

"Hupp, så ser den ut - om ni har glömt."

Västnytts käcke programledare visar upp en bild av solen strax innan sändningsstängning (...ndnngngnng!?). Jo, visst känner man igen den. Men det var länge sedan.

3.3 timmar säger han - det är så länge som göteborgarna har sett solen under november månad.

Jag dreglar vid tanken på kära i Kalifornien, häller AD-droppar i mitt kvällste och går nog faktiskt lite för långt med de lätta cirkelrörelserna med indianpuder på kindbenets högsta punkt.

Funderar på om jag ska välja att utnyttja morgondagens möjlighet till friare arbetsklädsel och komma i Casual Kanariegult. Som en trendriktig solhälsning i yogatider. Eller Halle Berrys orange Bondbikini. Oavsett vilket, förmodligen bara för att få höra en hösttrött kollega i fyra nyanser av brunt sucka fram ett "Dude. That's not a dress code - that's a cry for help."

Häststesolid, någon?

Tydligen kan man få nässelliknande reaktioner när man drabbas av halsvirus. Och de kliar.

Som tur är, så finns det syrror och specialister som styr upp. Fem minuter, bara: bam! Undersökt, förklarad för, allergiomhändertagen. Klart och betalt.

Gud ske lov - innan jag påbörjade kuren parkerade jag bilen hemma. De hade annars en vattenkanna och små, små muggar på Apoteket. Och det kliade. M-y-c-k-e-t.

Men - hem först, alltså. Parkera bilen, in i lägenheten, sparka av sig skorna, klipiller och ett stort glas vatten. Och så blev allt svart. Zzzzzzzzzzzzzzz... Sex timmar! Rakt av, bara!

Nu är jag definitivt ute ur dimman och traskar runt och undrar varför någon har varit inne och möblerat om, så att allt i vårt hem plötsligt har en 45-gradig lutning? Um, är det det senaste? Är det standard från Familjebostäder nu? Oh, bra låt på radion!

"The buzzard took the monkey for a ride in the air

The monkey thought that everything was on a square

The buzzard tried to throw the monkey off his back

Nanana nana doobidooba 'listen Jack!'

Straighten up and fly right

Nananana stay right

Straighten up and fly right

Na-na doobidooba nananaaa - bwiiiiiieieieieieyeah!"

Oink, brrr och huhläää

Jag är väldigt ofta trött, jag fryser praktiskt taget jämnt, jag har en trasig högeraxel som aldrig tiger still och vareviga torsdag (av anledningar jag förstås önskar jag kunde trolla bort) mår jag illa.

Så vaccineras jag mot den ökända svininfluensan. Tidigt en torsdagsmorgon. Väldigt högt upp på min högra arm. Varnas av sjuksköterskor med glasögon långt ner på näsan för kraftiga biverkningar. "Nu kommer du förmodligen att känna dig trött, du kan absolut få frossa, du kommer bergis få ont kring nålsticket och med stor sannolikhet kommer du att må illa."

...

Här är min gissning angående hur starten på arbetsdagen i vaccinationsfabriken såg ut just den morgonen:

"To do: sparka in en öppen dörr."

Och här är ljudet av när de var klara med mig:

"Jotacksåatte..."

Grönt är det nya rosa

Igår hade arbetarkvarteren besök av Bönan. Åh, vilket party! Bönan är fyra veckor och sex dagar gammal och fick skjuts av sina bussiga föräldrar, eftersom det är för långt för henne att cykla.

Bönan är skulpterad i vispgrädde, ler åt de mest underliga saker och doftar himmel blandat med olja (baby-, inte motor-, förf. komm.). Hon har huvudet på skaft, sin onkel runt lillfingret och en blyertsgrå katt i hasorna.

Hennes älsklingslåt är Stones "Out of Time" och favvisdansen (för att hon är intelligent och kan skilja riktigt roligt från bara töntigt) är min Svenne Hedlundimitiation. "Jo, det är roligt - och sövande!", tänker Bönan och somnar om. Vackert.

Bönan är len som ett barn, rosa i hyn och behöver ingen tyllklänning. Hon har en drakdräkt som kickar ass. Och till den dagen när hon själv kan tala om för den som undrar att moderna prinsessor faktiskt bär grönt, kommer hennes sidekick katten att göra det åt henne. Med en stämma djup som James Earl Jones kommer han att klampa rakt på de tår han anser sig behöva för uppmärksamheten och så sprida duons viktiga budskap:

"Grönt är ägigt. (You dinosaur fart.)"

Oh, Happy Day

Idag har jag haft en sjutusans dag på mitt nya jobb. Allt har känts toppen. Fritt fram att fokusera och kasta sig utför nybörjarbranten. Jag var som Stenmark (om än i en helt annan bransch)!

När jag kom hem ville jag fira. För att det är stort när det blir rätt. Champagne kändes inte så mycket överdådigt (jag var ju Stenmark) som det kändes kallt (som sagt: i en helt annan bransch). Så sen satt jag där och åt rå broccoli. Då passade jag på att konstatera att jag ju kommer att leva tills jag blir hundra och då hinner jag dessutom bli rejält rutinerad på mitt nya jobb. Tänk er fotot av mig bredvid 2076 års Rookie of the Year - vem tror ni kommer glänsa där?! ... Exakt.

Mitt mentala fyrverkeri var emellertid inte över i och med broccolin och utmärkelsen "Århundradets anställda". Plötsligt hörde jag från TV:n hur programledaren för "Vem vet mest?" ställde den fråga som jag hade väntat på i vad som då kändes som all evighet:

"Vilken av Jesus lärjungar hade ett namn som betyder 'klippa'?"

I underbar slow-motion ekade sedan det fulländade, absolut rätta svaret i hela min egen antioxidanthöga studio: "R-O-O-O-C-K-Y-Y-Y!"

...

Jag tror att jag ska ta tillvara på lyckoruset och sy ett par korsstygn innan jag somnar ikväll. "Var dag är en sällsam gåva", som min farmor så klokt brukade påminna om. Eller "Dä ä bare å åk'", som Stenmark alltid sa. Eller som en vän bestämt talade om för världen när hon missade flyget hem från Afrika: "Hakuna fuckin' matata."

Jag menar rymdforskning - hur svårt kan det va'?!

Fresh Breath, Strong Taste: Stimorol Chewing Gum

En bekant som temporärt jobbade i Köpenhamn påstod en gång att danskarna (varenda en) bara hade ett enda givet svar på ett artigt, svenskt "Godmorgon". Det svaret, menade han, var "Fuck you, mään".

Nu har jag provat att jobba i Danmark - och inte ett enda "Fuck you, mään" fick jag.

Däremot fick jag ett par andra uttryck som fick mig att snava i både flyt och effektivitet. Ett av dem drabbade mig strax efter lunch under min första dag.

"Så har du godt en sån läcker pastasmile!"

Generad och rätt desperat försökte jag kvickt och osynligt spegla mig i baksidan av min iPod för att få bort den förbenade pastan mellan tänderna, när jag upptäckte att min svenska kollega skrattade så häftigt att hans prilla höll på att trilla ut. Han kan nämligen danska (den knäveln).

Det var inte pasta mellan tänderna som avsågs, blev jag upplyst om. "Pasta" var en snabbversion av "tandpasta", som på svenska betyder tandkräm. Det var alltså mitt bländvita vackra Colgate-leende som avsågs!

Skrattar bäst som skrattar sist, Snusmumrik.

Känner vi dem?!

Morgonstund har guld i mund. Det vet visst alla. Så när jag satt och gäspade i bilen på väg till jobbet, kisandes genom ett kallt och immigt bilfönster ut i bäckmörkret, påpekade Någon Nära Mig just detta, genom att uppvisa ett gyllene beteende. Skittidigt.

"Kolla! En Alfa Romeo till - bakom oss! Och de vinkar!"

Sen stämde han upp i en egensnickrad version av en gammal dänga. "Every woman, every man, join the caravan of Alfas, stand up, stand up, stand u-hup...". Där smälte även jag denna råa novembermorgon och konstaterade att delad glädje är dubbel glädje och alltihop före dagens första kaffekopp.

Vad ska man säga?

Kör italienskt. För en bättre värld.

Goooing To the Chapel and They're Gooonna Get M-a-a-a-rried

Funnit ditt livs kärlek? Hittat din partner, personen du vill leva med resten av livet, skapa en framtid med? Fint! Då lyfter vi det en nivå.

Hitta bröllopstalet. På nätet. Det är det allra senaste.

Inte som i "Hitta retoriktips inför festliga sammanhang". Inte ett sånt "Tänk på, att när man skriver ett tal till någons bröllop kan det vara vitsigt att inleda med 'Jag är ju ingen talare...' eller 'Om man slår upp 'kärlek' i ordlistan...'"

Nej, här handlar det om ett faktiskt bröllopstal. Till dig och din kära. På er bröllopsdag. På webben.

Verkar det underligt? Låt oss backa lite.

För snart två månader sedan agerade ett par omogna tomater statister på den här bloggen.* Eftersom tomaterna - born and raised Ljungbyholm - naturligtvis inte hamnade på bloggen av en slump, var det med stor belåtenhet och klädsamt rodnande kinder som Rules by Rocky mottog den smickrande kommentaren "Hurra! Våra tomater är berömda!" från deras vackra matte.

"Eh, hihi, alltså jag vet ju inte med det här med berömmelse, men det förstås - tomaterna är ju med på min blogg... Och den har ju rätt många läsare... Jo, men det kan nog vara så, att ni snart kan sluta knega på länsstyrelsen och istället leva gott på att sälja era tomater. Nu när de nämns på min blogg..."

Nu kan emellertid till och med en uppblåst Rules by Rocky kyla ned egot och inse sin bloggs begränsningar. Vilket skulle kunna medföra att den här tomat- och berömmelsekommentaren lades åt sidan, som ett varmt minne i en fin liten ask. Och startskottet för hela "Hitta ditt bröllopstal på nätet" heller aldrig brändes av. Men just där - vid ordet begränsningar - blir det liksom intressant igen.

Jag tillhör nämligen den känsliga sorten. Och jag blir bara värre. Jag vet att jag har max 15 sekunder på mig att tala innan både jag och mitt budskap är screwed. På 15 sekunder hinner jag klinga i mitt glas och le åt nån som ser genuint snäll ut (och som jag kan föreställa mig naken - ett av de mer intressanta tipsen man faktiskt hittar på nätet, under titeln "Dags att hålla tal?"). Och där kan jag väl känna att jag inte helt givet bidrar till att förhöja kvällen för varken brudpar eller gäster (eller den stackare som jag i mitt huvud väljer att klä av).

Var är det då jag vill ha sagt (förutom att jag alltså har röntgenblick och är mycket nöjd med det)?

Jag vill ha sagt att det är en rätt dålig nyårsidé att knäcka valnötter med hälarna, men att det icke desto mindre var värt det. Att morötter doppade i choklad inte är så gott som man kan tro, men att sådana ändå utgjorde en av mina mest ihågkomna studentpresenter.

Jag vill ha sagt att det var tack vare dig som jag vann vykortstävlingen i Hällevik och fick enormt mycket cred för det. Att det inte var en slump att det var till din adress det kaliforniska påsk-Ägget skickades -97, för med ditt alltid lika varma mottagande (läs sjuka humor) kunde jag veta säkert att det skulle få vara roligt under en väldigt, väldigt lång tid framöver.

Jag vill mest av allt ha sagt att bruden vid din sida är en pärla. En gnistrande och helt fantastisk pärla, av den absolut mest exklusiva sorten. Och att sådana är heta och klassiska inte bara i Coco Chanels återuppståndna dagar, utan i all evighet. Det du...

Så - sist, men inte minst, vill jag ha sagt att jag tyvärr inte hittar min bok om Tjörnbroarna. Om du har fler på lager.

Med all tänkbar kärlek ("Och Sylt!", ropar nån bredvid mig, här?) till allas vårt brudpar: skål och hjärtans grattis!

Yours truly,

Rules by Rocky

*23 augusti Fågel, fisk eller mitt emellan?

E=mc2

Idag kan bli en sån dag. En sån dag när jag tänker att jag nog inte upptäcker något som ger mig Nobelpriset i fysik. Eller ens löser ett simpelt sudoku. En sån dag när jag tänker att vanlig mätbar smarthet - som högskoleprovets NOG*-del? - inte är för mig (utan för töntar).

Inte en sån dag när jag svarar "Amen du då?!" eller "Din morsa..." på allt. Nej, jag menar en sån dag när jag knackar mig själv på axeln och med en livscoachs råkäcka stämma säger "Du är en intelligent figur!" till mig själv i spegeln. Och påpekar att det finns många sorters smarthet. Högt för mig själv. Flera gånger.

En sån dag när jag med en dåres övertygelse mantratjôtar "Men jag är street smart, jag är street smart, jag är street smart..." i mitt eget huvud. Och i nästa sekund tvingas bita mig själv i näven för att inte hosta fram ett sarkastiskt "Sesame Street smart...".

* Delprovet NOG testar förmågan att hantera logiska och matematiska problem och går ut på att man ska bedöma om man har fått tillräcklig information för att lösa olika problem.

Imagine

Föreställ er ett gäng snygga amerikanska byggarbetare, som sliter hårt med maskulint tunga saker. Tänk hjälmar, T-shirts - dammiga av de hundratals kilo hus som dessa starka män har rivit med kraft, som tas av under en välbehövlig paus och avslöjar perfekt fårade ansikten och välbyggda, lagom svettiga överkroppar. Tänk Etta James fenomenala röst när hon river av "I just want to make love to you".

Och så jag. Fräsch som en nyponros, med vippande lockar och välsittande dräkt, viskandes till mina krukväxter: "Diet Coke break... Diet Coke break...", så att vi alla kan stanna upp med det vi håller på med, luta oss förföriskt mot fönstret och njuta av den fantastiska utsikten.

Exakt så har jag det för närvarande.

Not.

Vår snåla fastighetsägare har köpt manuset till reklamfilmen för "Projekt: Nu river vi kåken" på rea. Känslan är liksom mer som Vasakronans gamla "Jamen dra in magen så jag kommer förbi och fram!" och musiken ...Christer Sjögrens "I love Europe"?

Det enda som väl egentligen är likt är att jag faktiskt pratar med mina krukväxter. Eller, ja - inte direkt med själva växterna kanske, utan mer till den djävulska ohyra som har invaderat dem. Och möjligen inte med samma förväntansfulla och exalterade röstläge som i drömscenariot ovan heller. Mer med en hotfullt väsande stämma. "Stick, eller jag hämtar eldkastaren. Jag svär."

Förmodligen är det jag som behöver den där pausen för att coola ned. Med tanke på irritationsnivån över kryp som lägger ägg på mina amaryllisar och så den där lama låten om blandkultur, menar jag. Vad jag behöver är nog inte Diet Coke, dock, utan nån form av maxad ...Iron Coke, där halten av rubbet är så hög att humöret skjuter genom taket, ohyran dör av passiv diabetes och jag ser de baltiska grovarbetarna som de räddare i fönsterdragsnöd de faktiskt är.

Sedan kan jag fint och stilla kasta ut choklad från balkongen, sjungandes "I'm so happy, I'm so glad that I've got you. I'd like to thank you, and thank you means Merci. (Crescendo!) Merci's my little way of saying thanks. (Ritardando...) Merci for b e i n g y o u u u."

ET phone home

Under gårdagens sändning av "Ring P1" hörde jag en man som försökte få "samhällsmedvetna" Sverige att förstå att "Snälla muslimer håller för låg profil". Han menade att de skulle göra sig själva en stor tjänst om de "bara kunde säga högt att dom inte alls tycker att självmordsbombare gör bra saker och att det inte är bra att ha ihjäl andra människor. Så att vi andra vet lite granna det här med vad dom har för syn på detta hära".

Jag tror att jag lämnar diskussionen om nivån på den här mannens tjafs och funderingar därhän. Jag såg att gatusoparna var här i morse och gissningsvis fick de med sig också hans "vishet", där den låg bland annat skräp på marken, när de städade upp.

Istället lyfter jag imponerad på hatten för den e-mailande lyssnare som gav bländande svar på tal:

"Hej! Jag är muslim och jag tycker inte om bomber. Är du nöjd nu, gubbe?!"

Don't quit your day job?

Ibland är det svårt att få nåt meningsfullt ur sig. I formatet "löpande text", menar jag. Tycker själv att det för närvarande ekar rätt tomt på den avdelning i huvudet som handlägger tankenedskrivningsärenden.

Kan detta vara en av anledningarna till att det finns så många modebloggar? För att man alltid kan säga något om vad man har på sig? Alternativt om vad man inte har på sig och i så fall kanske ännu mer varför? "Här står jag i bara mässingen. För att framträdande accessoarer är höstens vinnare."

De lårhöga stövlarna verkar, utöver tydliga accessoarer, vara en het hösttrend. Det kan man säga något om. Jag skulle till exempel kunna säga att alltsedan "Fab 5" gjorde entré för några år sedan förs tanken på sådana stövlar direkt till ...Fashion Faux Pas?! Hur hänger det ihop? Hur kombinerar man på ett övertygande sätt "Hetast just nu" med det som den trendkänsliga kvintetten faktiskt chockartat utbrast när flickvännen-med-de-lårhöga-stövlarna dök upp i TV-rutan?! "There's a h-o-o-k-e-r in Brooklyn who wants her boots back!"?!

Det omdömet springer man inte raka vägen till NK Skor med och ber om att få spendera ett par tusenlappar.

I övrigt ska man byta ut sitt skinn mot mocka och satsa på fotbeklädnad "som sticker ut från mängden". En gnistrande vit paljettröja till det, gärna ihop med "markerade ögon i mörka toner" och en filthatt. Sen ska man ...bära slängkappa, ha stav, äta lembasbröd och låta som en orch. Har man tid över kan man också helt rätt svassa till stan's hetaste uteställe och se på när von Sydow, Kling och Fahrman lajvar.

Äh! Glöm att jag sa nåt.

"Det ekar rätt tomt...ekar rätt tomt...ekar rätt tomt..."

Spin City, spin!

Coney Island, alltså. Där tog det skruv! Utöver den massiva respons i form av tacksamma tillrop över att någon äntligen gör något: rakt in på The New York Times förstasida! Uppringd av Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare! "Thanks, Private Rocky. We'll see to it. Here's the key to the city. Only Academy Award winners and Vietnam veterans usually get it. But you seem influential, too."

Ni kan andas ut. Coney Island kommer att överleva. Sopor kommer hanteras, tjyvar buntas ihop och sketna trädäck ...slipas om? Gud, så bra!

Det man möjligen skulle kunna känna viss fortsatt oro över är att också nån som sade sig företräda Brooklyn-maffian har ringt. DUMBO*, RAMBO** och en och annan hobo hade tydligen en del att säga om att ljus nu kastas över skuggiga kvarter. Men jag visade dem var skåpet ska stå. Utan att ens lyssna klart väste jag "You mess with me you mess with my family" mellan tänderna, la på luren (och adressändrade).

Heta potatisar, alltså. Rules by Rocky bara grep tag om en, ignorerade iskallt den brännande smärtan och ba' mosade den i handen. S q u i s h.

*DUMBO: Down Under the Manhattan Bridge Overpass

**RAMBO: Right After the Manhattan Bridge Overpass

Tell me why are we so blind to see

Det går utför med Coney Island. Ni vet - den gamla nöjesparken i New York? Stränderna, trädäcken och "Shoot the Freak" - våldsamt övertagna av Gangsta's Paradise. Det som tidigare varit så vackert och roligt och alldeles... alldeles underbart politiskt inkorrekt. Förfallet. Förslummat. För jäkligt.

Men så rusta upp då, Mayor Bloomberg! Veva igång positivet - låt glad musik flöda! Skräm onda clowner på flykt, eller be Snake Girl göra det åt dig! Vi snackar inte nån simpel Kiviks marknad här. Eller ett gäng överförfriskade rosa kaniner från Liseberg. Vi snackar hundraåriga atmosfärrika Coney Island! Bergochdalbanans vagga. Där skratt och spunnet socker ska styra - inte gangsters som mejar ner folk i sin väg!

Coney Island. Home of the Hot Dog. Där det sista man vill behöva säga till sitt romantiska sällskap är "Är det en förbannad Al Capone som kommer vrålandes emot oss i den där bilen?!" Eller (något senare) "Kom ketchup, så går vi."

Fågel, fisk eller mitt emellan?

Härom morgonen vaknade jag av att Någon Nära Mig okontrollerat stormade igenom skåp, lådor och kartonger, i jakten på sina bästa grårutiga byxor.

Spårlöst borta. Besynnerligt.

Han hade letat överallt, när jag yrvaket steg ur sängen. Bland handdukar, i gamla resväskor och på hatthyllan. Noggrant kollat igenom tvättkorgar, kikat mellan hopvikta papperskassar och flyttat på balkongens tomater för att se om något grått (utöver små kräftdjur) hade trillat bakom. Han hade sulat undan sovsäckar på hög och till och med försäkrat sig om att ingenting låg under drösen av kameror och datorer. Nichts, zero, rien.

Många stressade "Ååååååååhhhh!" senare kontaktade jag, i ett försök att hjälpa honom, vårt senaste semestersällskap och frågade om hennes pappa möjligen hade hört av sig och något överraskat tackat för "presenten" i form av det grårutiga paret byxor "av ett för mig i och för sig kanske ovanligt ungdomligt snitt?" som han hade hittat i sommarstugans gästrum? Men nej.

Arbetsveckan fick således sitt slut i randig manchester och blåjeans, med en sörjandes trötta hållning. Förlust, frustration och va' fan. Till idag. När han överlycklig fann sina bästa grårutiga byxor. I garderoben. Bland andra byxor. Hängandes på en galge.

Vissa saker måste man bara acceptera som mysterier som löses utan att man någonsin får veta hur i hela friden det går till.

Gårdagens sanning

Lyssnade på Internetversionen av Luuks "Sommar i P1" igår. Och ungefär lika mycket som jag för 15 år sedan skrattade åt hans "Ja, det är Kristian" i "Hassan" garvade jag nu åt när han målade upp bilden av sig själv som supernervös programledare. Det var dagen då Madonna med sitt enorma entourage gästade "Sen kväll med Luuk", han stod på darriga ben och laddade inför sitt allra första möte med megastjärnan och ...ja, tydligen lät det så här:

Luuk: "Hello, I'm Kristian."

Madonna (något förvånat?): "Hello, I'm Jewish."

- Tune in, turn on, drop out...

Dagens sanning

Vad är det man minst tror att ens goda vän ska häva ur sig, när man efter ett parti Fia med knuff kurar ihop sig framför en välputsad kamin och försjunket stirrar in i elden?

"Margaret Thatcher uppfann mjukglassen. Visste ni det?"

T.N.T.

"Babe, det är nåt som har sprängts i vårt skafferi."

"Va'?"

"Nåt har exploderat i skafferiet!"

"Vad säger du?"

"Jo, jag säger det att nån har sprängt typ dynamit i vårt skafferi."

Sällsam dialog? Jo, tack! (Om du inte håller med, utan anser det vara ett alldeles vanligt samtal: Doris, wake up! Det är hög tid att Harry klipper sig och skaffar sig ett hederligt arbete!)

Som om Rosa Pantern smugit runt i vårt kök och, för att avleda all uppmärksamhet från kryddhyllan, kört ce-böömb-in-ce-cupboard-tricket och snott alla våra diamanter. Som vi, liksom alla andra, gömmer bakom svartpepparn.

BOOOM! Kubansk guavamarmelad överallt. Mermelada de guanábana. En todas partes. Olé.

Det såg ut som om en säck koskit hade sprängts bakom den där skafferidörren. Vilket föranledde Någon Nära Mig att, efter en kort paus, fälla följande kommentar: "Nämen då går väl jag ut och fortsätter mocka i köket, då."

...

...

Sicken blås!

Man skulle kunna tro att sommar'n ville bjussa på heta dagar och salta bad. Och ljumma kvällar i äppelknyckarbyxor. Men icke. Kortbyxor och flipflops förpassas till Copacabanas varma, mjuka sand, medan man här går runt i gul skaljacka och klarblå dunväst, för att alls komma överens med nordanvinden. I juli.

"Ni har möjligtvis inte ett bord inomhus?"

Medan man väntar håller man åtminstone fingrarna varma med den senaste av sociala lekar - direkt från nätverkssajten Facebook, men utan minsta antydan till virtualitet: The Poke.

"Jag tycker du ser lite stel ut?!"

"Nä'rå. Fokus på att hålla temperaturen uppe, bara."

"Ah... Poke!"

På Andra Långgatan är det annars halloumin som står för de värmande cirkulationsövningarna. Ost som ger lön för mödan i form av ett nästan melodiöst gnisslande. I det taktfasta tuggandet är möjligen det enda problemet att man riskerar att inte höra när omgivningen talar med en, där man sitter och nynnar med till sitt eget gnissel. Utan förvarning, därför: "Superpoke!"

Med tanke på att sannolikheten är stor för att överarmar framåt höstkanten kommer att vara fulla av fingertoppsformade blåmärken är det skönt att kunna konstatera att lila stannar kvar som trendriktig modefärg även efter sommaren. Det blir catwalkvisningar i kalla lavendeltoner, till Steve Miller Bands "I'm a joker, I'm a smoker, I'm a midnight poker".

Some Day Will Be Sunday

Resumé av lördagkvällen: högintellektuella diskussioner kring konsten och musiken. Och ordet. Middagsbesökare som minns 80-talets hits och likt "Gäster med gester" målar upp hur "Studio Pops" Per Sinding-Larsen möter den fiktive symboltolkaren Robert Langdon och talar om musikvideos. I funktionshindergenren.

Saxofonintro. Musik som får varje åhörare att känna pulsen, känna nerven. Och så bilderna. En mans ansikte, i närbild. Det är ett sorgset ansikte, men skimrande vackert. Som en grekisk guds. Hans axlar gungar rytmiskt. Kameran zoomar ut: oh no, den grekiske guden sitter i rullstol! Han gör ett par uppgivna rörelser, nästan utfall, med hjulen. Med en Pierrotclowns ledsna min utför han ett trick med bakåtlut. Han är farligt nära att tippa över och den välfönade höga frisyren vippar till. Han håller balansen. Och så börjar han att sjunga. Med kraft och med känsla, som för att understryka det som lyssnarna för länge sedan har förstått: "I'm never gonna dance again, guilty feet have got no rythm. Though it's easy to pretend, I know you're not a fool..."

Strax är George Michaels dramatiska ballad utbytt mot gladare toner. Snygga brudar, bländande vita leenden inramade av läppglans vars körsbärsdoft fullkomligt skjuter ut genom TV-rutan. Åh, Duran Durans taktfulla "Girls On Wheels"! Rullstolsburna kabaréflickor uppradade på en scen och inte ett grått hjul så långt ögat når.

Plötsligt är den grekiske guden på väg upp ur sin rullstol! Syntpopens sprakande färgfest har uppmuntrat honom att testa sina fysiska gränser och med hjälp av endast ett gåstöd ger han sig på en något stapplande moonwalk. Allt, till tonerna av Michael Jacksons nästan övernaturliga "Ernie, are you walking? So, Ernie are you walking? Are you walking Ernie?".

Nånstans här börjar middagsgästerna undra om det möjligen är absint de sitter och dricker. Hallucinatoriska tolkningar samlas ihop, dessert dukas fram och skrattårar torkas precis som aftonens sista salva avlossas: ABBAs dunderhit "Take your teeth out, tell me what's wrooong..."

Upp som en sol, ned som en pannkaka

Eftermiddagskoma. Orkar knappt ens formulera att det är tungt, för hu'et är segt som kola. Ger resterna av en påse Ahlgrens bilar chansen att visa vad de går för - sötsaker är trots allt roligare än tupplurar. Och eftersom jag ändå försöker ha kul går jag loss på leken "Vilket godis skulle du välja om du bara finge äta en sort resten av livet?". (Mycket väl investerad tid.)

Minns förslagen som lades fram senast. Sura vingummin orsakade minspel utöver det vanliga, eftersom blotta tanken på smaklökar som drog långt bakom öronen förvred ansiktena i sällskapet. Nån råkade säga Bridgeblandning - nästan freudianskt? - men backade omedelbart. Höll istället lite generat med om att det är ju verkligen ingen favorit. Förslaget smågodis fick ingenting annat än ett gapflabb som respons. Smågodis... Ha! Nu satt vi inte med den faktiska regelboken just den gången, men det var ju uppenbart fusk!

Innan jag hinner längre än till resumén konstaterar jag att sockertoppen har dalat, underbart är kort och jag somnar i alla fall. I dimman är jag ett bi, som stjäl sylt från små barn och jagas av polisen. Hoprullade tidningar yr genom luften, med andan i halsen undkommer jag en fullträff med blotta förskräckelsen och tänker att det är bättre att fly än illa fäkta och hur i hela friden ska jag snabbt som blixten lyckas ta mig härifrån?!

Plötsligt är jag klarvaken.

Ferraribilar. Där har vi det.

Packlista_Reviderad

Favvisperson iklädd grodfötter: CHECK!
Det gäller att resa med stil.

Une noisette et une plongée, s'il vous plaît

Jag fick ett vykort från Korsika häromdagen. Det var vackert på ön, stod det. Sagolik natur, ljuvliga badvatten och vingårdar med fantastiskt rosé. Och så Napoleon på bild. Tage Danielsson (som dock inte är personen som skickade vykortet) skrev att det doftade myrten på ön, det minns jag från en bok av udda format hos mamma och pappa.

Det låter förstås väldigt bra, allt det där. Om man väljer att bara tro på vad folk säger. Men folk överdriver - det finns det statistik på. Väldigt många människor tänjer på sanningen flera gånger per dag! (Jag är givetvis inte en av dem, men andra. Folk.) Och det verkar faktiskt inte vara hela sanningen, det som beskrivs ovan. Googlar man Korsika kan man även läsa om Främlingslegionen och Lord Nelsons ena öga. Och se Napoleon på bild.

Plötsligt drömmer jag om att få plåtas som den store kejsaren, med mitt eget välfriserade huvud instucket i en plywoodfigur av den korsikanske erövraren. FESTLIGT! Åh, kom igen - vi drar, vi drar, vi draaar!

Kam: CHECK!
Favvisperson: CHECK!
"Mannen som slutade röka" (inofficiell resehandbok): CHECK!

A tout a l'heure, var och en.

The hand that Rock(y')s the cradle is the hand that Rules the world

Alex Schulman - vilken rackare! Sitta hos Dagens Nyheter och vända kappan bak och fram! Vaddå "Bloggarna är ointressanta och betydelselösa"?!

Rules by Rocky har åtta (!) hela (!) läsare, och har fått tydliga signaler om att en nionde kan vara på gång. Självklart sätts agendan för samhällsdebatten just här! Det talas till och med om en Rules by Rocky-effekt! Alla åtta läsare har till exempel firat midsommar, mycket kort efter inlägget "Strawberry Fields Forever"! Samtliga har svettats om sommarnätterna och i sitt stilla sinne tänkt "Skönt att man inte har päls, ändå...", som en direkt följd av "Ens rätta element"! 100 procent av läsarna har också konstaterat att det var här, under rubriken "En skruvad serve", som de för allra första gången hörde talas om den tennisspelande schweizare som precis alla snackar om nu. (Visst?)

Vilken dag som helst kommer här att bloggas om ännu en skållhet potatis, som förmodligen får enorma konsekvenser för hela världen. Tidigare tungviktare - såsom Schulman själv? - kommer att framstå som irriterande viskningar som löses upp och försvinner med vinden.

Stadigt kvar står Rules by Rocky - programledare för "Allsång på Webben" - och leder bloggare från jordens alla hörn i ledmotivet "Wind of Change". Med en dirigentpinne av diamant slås så takten i den berömda refrängen: "Taaake me to the midget of the moment on a glooory night..."

Det, kära vänner, är vad jag kallar betydelsefull.

Ens rätta element

Heta sommarkvällar på en balkong bland molnen, med kaprifol som doftar himmel och soffkuddar som nynnar "Ack, som ett fjun så lätt". Och så frågan "Nåt kallt att dricka?"

Med ett immigt glas i handen och plagg som sitter löst känner man sig minsann rätt het och tänker att 'ey, man är ju värsta coola lirar'n. Man är kattens pyjamas!

Så kommer katten ut på balkongen. Rör sig så långsamt att det känns som att han står still, tittar bestämt på en och säger "You talkin' to me? You talkin' to me?!"

Det är då det slår en - i värmen, där man gör allt man kan för att hålla huvudet kallt: kattens pyjamas är av päls.

Är det undra på att man svettas om nätterna?

West Coast = Best Coast

Göteborg. "Vilket jävla rôvhål", som husguden skulle ha sagt. Spelar roll, säger jag. Begreppet husgud tillhör urgamla tider och är bara so yesterday.

Göteborg - Sveriges framsida, om man så vill - är åter det nya svarta. Volvo har ökat sin försäljning och Röda Sten serverar handskalade räkor till frukost, lunch och medda'. Vid Plaskdammen känns Beach 2009-hysterin långt borta och i Vasasta'n står självaste Ingvar Oldsberg för underhållningen. Oh, boy.

Vid Lilla Bommen sliter en tapper kapten i gästhamnen. Drömmer om gnistrande hav och ljusa sommarnätter, och om sin alldeles egna båt. Tittar ut över älven, andas in djupt och tar sen i för hela fosterlandet i Evert Taube-favoritens sista vers: "Men jag räkna' alla segel, jag räknade igen, ifrån flying jib till röjlar och mesan. Det var summa tjugotvå vita segel som där gick, på den glittrande blåa ocean."

Då'ra

Stockholm. "Vilket jävla rövhål", som Martin Kellerman skulle ha sagt. Ber om ursäkt för det förskräckliga språket, men han skulle faktiskt ha sagt just så. Och där andra håller Friedrich Nietzsche eller Ernst Kirchsteiger som husgud, spelar Kellerman lite den rollen här hemma. Vad han säger spelar helt enkelt roll.

Men nu var det ju det här med Stockholm. Sveriges baksida, om man så vill. Men vilken baksida! Sta'n är full av vatten! I ett gudomligt fläktande, med en diskret fyrtaktare i aktern och en Piggelin rinnandes mellan fingrarna - Vattenfestival Exécutif. Helt utan Lasse Åberg-motiv och inte ett JAS-plan i sikte.

Själsbalsam. Just what the doctor ordered.

Det är ju Gummimannen!

Jag kan ha kommit på det. Egen blogg = Lifesaver. När någon frågar "Och vad ska du hitta på idag, då?" kan jag kvickt formulera ett välartikulerat "Jag ska blogga!" istället för att bara ta ett djupt andetag och med en axelryckning få fram nåt i stil med "Ve'ne". Förmodligen handlar det mer om mintgodiset Lifesaver än den faktiska livbojen. Ett litet lyft och en uppfräschning, snarare än vad som skiljer livet från döden. Men ändå. Sweet.

Allra mest användbart blir det i sommarvärmen. Yes siree, Bob!

På balkongen:

"Och vad ska du hitta på idag, då?"

"Jag ska blogga på den här pinnstolen!"

På segelbåten:

"Och vad ska du hitta på idag, då?"

"Jag ska blogga bland de här snörena!"

Man blir nämligen smidig på sommar'n. Följsam som ett stekt ägg. Sänkta axlar, väloljade knän, vrister i pik och armbågar med skruv.

S m o o t h e.

Problem med att sitta hopknycklad på en picnicfilt, säger ni? Inte då! Ett par Jacko-moves till morgonreggaen och ni är igång! Allihopa nu då: "Feeling hot, hot, hot..."

You may tell jokes, Mr. Jerry Seinfeld

Lycka är: att leva med en komiker. En äkta komiker. Inte bara nån som tror sig vara en komiker, som Jerry i "The Gymnast". Jag menar en oförfalskad, gedigen humorist.

"Vad är det för likhet mellan Östers IF och min stukade fot? Båda är rödblå och k-a-s-s."

Som svar på Bob Hanssons fråga "Kärlek, hur fan gör man?": man skrattar, Bob. Man skrattar sig lycklig.

Strawberry Fields Forever

Midsommar hos Nilsson - det var "da shit" när jag var liten, det. Som julafton! På sommar'n! Världsbästa temperaturen, smörblommorna, blåklockorna och så de där vita svårplockade, med stjälkar som inte gick att få av. Jordgubbarna som alltid var knallröda och sockersöta, som aldrig smakade jord eller tog slut. Uppladdningen och spänningen inför midsommardansens "Björnen sover". Bästa gömstället: syrénerna vid glasverandan. De farligaste - och roligaste! - björnarna kunde inte jaga lika yvigt och högljutt där, så oftast kom man undan. Åtminstone första rundan...

Inte riktigt lika uppskattade, om man verkligen tänker efter, var möjligen myggorna som bråkade när aftonen föll på. "Bzzzzz". Om de satte sig direkt på de vitmålade väggarna såg man dem åtminstone. Smack! Väck! V I C T O R Y! Gömde de sig däremot på den stora Macahanplanschen, som var uppsatt i rummet där barnen sov, var det kört. Där satt de och tryckte, självgoda och malliga över sin vildavästernkamouflage, tills man färdiglekt och utmattad hade somnat. Då plötsligt: "Bzzzz" från långt håll, knappt märkbart i drömmarna. "Bzzzz" in i örat, klarvaken och vilt fäktande i mörkret. Mygghånskratt. Och så ett avtagande, strax ohörbart "Bzzzz". Ni hajar: vi snackar ondska.

I en tävling om vem som är världens starkaste djur vinner dock björnen över myggan. Lätt! Björnen bara "Kom igen, Spetan!" Myggan: "Bzzzz" och björnen ba' "Smack! Väck! V I C T O R Y!"

Som i "Morden i Midsomer". The good guy always wins.

Nån ordning får det faktiskt vara.

Houston, We've Got a Problem

Om Botaniska trädgården vore en film - i min värld - skulle den vara "Paris, je t'aime". Jag är medveten om att "The Constant Gardener" vore ett mer passande namn och att "Bee Movie" nog motsvarar verksamheten bättre. Även "Garden State" skulle ju träffa rätt, om vi bara snackade titel. Och ljuv, ljuv musik. Men mina känslor för Botaniska trädgården är liksom mer av sorten "...je t'aime".

Idag utspelade sig dock en skräckfilm i paradiset. Mitt i idyllen, bland välskötta häckar och doftande rosor. Som om ett dödsbringande rymdskepp gick ned för landning eller en meteor vrålande rusade mot jorden skymdes plötsligt solen. Skrattande människor tystnade när deras ansikten skuggades. Ett litet barn började gråta. Och så bam! Förstörelse och slakt. Med siktena inställda på den trötte munken vid bordet bredvid kastade sig två vilddjur in i en uppgörelse på liv och död, slogs med näbbar och klor - en fullkomlig skrikorgie, där innanmäte for åt alla håll, hackades till oigenkännlighet och chokl-... chokl-... choklad på min nya, vita skjorta.

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

J ä v l a m å s a r.

En skruvad serve

Igår bekräftades den tennis-hausse som Sportsverige väntat på efter Robins framgångar i Franska Öppna. På grus, på västkustens Stade Roland-Garros: Söderlingska ängen*. Med kommentatorernas lugna "Svensken... Schweizar'n... Svensken... Schweizar'n..." i minnet hyllades racketsporten, med de stärkta shortsen sittandes perfekt och S*M*A*S*H:en sittandes ...något så när där den skulle. 

I en uppdiktad värld hade Diego Maradona suttit på läktaren. Bredvid honom Mats Wilander, med en kopp kaffe och två sockerbitar. "Snart ska sockerbitarna ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta", hade Wilander mumlat med tom blick. Lagt till nåt om cigarettfimpar och massgravar, för att sedan tystna. Maradona hade räckt honom en kall Perrier och sagt "Don't snort."

Förvirrande, Mats, I know. It is the white sport.

*A.k.a. Majvallen

Kids, alltså!

Runt lunch idag fastnade jag i den mentala vinkelvolten och lyckades inte vrida tankarna rätt. Otrevligt när det händer. Jag valde att behandla knäppläget med ett besök hos goda vänner. Det visade sig vara ett klokt beslut. Med en grön kungakrona på huvudet och glada barn både kring benen och i famnen var det nämligen omöjligt att inte glömma bort en hjärna ur led. Plötsligt var bubblande skratt och jordgubbar det enda jag funderade över. Et voilà! Tankar klara som Cristal!

But why?

Är tredje dagen svårast när man bloggar? Som när man slutar röka? Man vaknar på morgonen med stökig frisyr, vattnar förstrött blommorna och undrar vad som egentligen är poängen med ens ansträngning?

Jag är inte politiker, shopaholic eller medieentreprenör. De verkar annars ha givna bloggskäl. Nedskärningar, Pradaväskor och monster på webben vill människor absolut veta mer om.

Rules by Rockys bidrag? Oklart. För tidigt att säga. Men om vi tänker oss att blogga ändå är som att sluta röka, då kommer jag snart att få njuta av bättre blodcirkulation, vackrare hår och vitare tänder.

Nonsens från en bloggnarcissist? Utan tvekan: javisst!

Du har nåt mellan tänderna

Jag hörde precis en tjej som heter Jannicke ringa in till "Christer" i P3 och berätta att hon gillar att slicka på smutsiga bilar. Sen tillade hon: "Men jag vill absolut inte att någon ska veta att jag tycker om det här!" Därför håller hon det superhemligt.

Födelsedagsbarn

Tetris fyller 25 år. Ett "fruktansvärt spännande" spel i all sin enkelhet, sägs det, som nu ska firas. Jag är inte så säker. Tetris kan också vara spelet från helvetet. En drog och ett gift, som höll på att slita isär mina syskon och mig i barndomsåren. Minnena av Mac:en i bokhyllan, ekot av anklagelserna om utraderade rekord och mardrömmarna om fallande klossar som allt snabbare rasade ned-och-la-sig-huller-om-buller-såattalltplötsligtbarablevskiiiiit!

En gräddtårta i ansiktet på sovjeten, möjligen. Och ett effektfullt "Spasiba! You ruined my childhood!"

För Henke

Det kanske blir en fotbollsblogg, det här? Rules by Rockys allra första kväll - och landslaget på Ullevi. På plan: två bröder från Broakulla. Bland andra. Det var värt att hurra för, tyckte Någon Nära Mig. Och jag är inte den som är den, så vi hurrade. Gick ju fint! 4-0, kapten Zlatan spelade kazoo och de andra sjöng "Vi spelar för gubbar, spelar för gummor, spelar för alla som vill ha skoj!" ... Det senare hände förmodligen bara i mitt huvud - i sig ett skäl att konstatera att nej, det blir nog ingen fotbollsblogg. Jag kan för lite. Och hör (bevisligen) för många röster. Nu, till exempel: en catchy mix av "You are my Larsson, my only Larsson" och "Då spelar vi bort dom, spelar vi väck dom, spelar dom ända till Veskafors!"

- Saxofon!

Sent eller aldrig?

Att blogga är knappast "det nya svarta". Kidsen gör det, Carl Bildt gör det, pappa gör det. Fotbollspoeten Marcus Birro har både gjort det och lagt av.

Egentligen skulle man kanske twittra. Inte för att heller det är nytt och hett längre, men i alla fall mer svart än ...bloggigt rostigt? Twittra som en amerikansk stjärna. Jerry Seinfeld, Scarlett Johansson, Obama pre-White House och 50 Cent. Då kunde man, som 50 Cent, anlita spökskrivare, med den enda uppgiften att se till att det ändå är ens egen energi som flödar på sidan. Fast då kunde det ju faktiskt också "kwitt(r)a".

Idag på morgonen satte jag mig ned för att skriva ett kort till en gammal vän som gift sig. Ett sånt kort man lägger på lådan. Sen insåg jag att det skulle kräva säkert 20 minuters stenhård pennfattning och minst lika lång tids lägga-huvudet-kraftigt-på-sned (gamla tiders skrivställning, som jag minns den) och plötsligt undrade jag vad jag höll på med. Det blev Facebook, sirliga tankar i stelt typsnitt, men med min egen energi som flödade.

Oh, well. Egentligen är det bara en grej som ska fram.

Jag är här nu.

Med vänlig hälsning

/Rules by Rocky