Cogito, ergo sum

Ah - hör ni?! Det är tyst! I vår lägenhet! Och! Det är tyst i mitt huvud!

En paus i det annars konstanta fasadrenoveringsborrandet. Ett avklingat tinnitus, efter tisdagens larmincident. Inget "BRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!". Inget "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii". Bara mmmm...

Man kan viska, om man vill. Och ändå höra. En av mina två favoritbröder lider förvisso av Post Traumatic Stress Disorder som utlöses av viskningar (nåt med barndom, trappor och, skulle jag tro, en liten rackarunges morgonhumör), men han bor trots allt 400 meter bort. Och så högt kan ingen viska. Oavsett vad han påstår.

Åh, jag minns knappt hur det det kändes - att vara hemma i sitt eget hem, i lugn och ro, och kunna höra sig själv tänka! Mmmm...

Frågan är vad jag ska göra med allt det här hörselutrymmet? Hela detta tomrum av uteblivna ljud? Ska jag fylla det med funderingar, är det tänkt?

Freaky. Helt ensam med mina tankar.

--------------------------------------------------

Som efter en atombomb. Knäpptyst! Kan det va' nyttigt, verkligen? Allvarligt?!

Om jag kör lite random med sticksågen i badrummet, drar igång köksmixern med frusna jordgubbar i och kopplar in Guitar Hero med valfri Black Sabbath-låt? Så att det blir lite liv i luckan? Nåt som bryter den här skitkonstiga tystnaden?

Eller så avvaktar jag. Inväntar lugnet. Andas djupt, håller hu'et högt och omfamnar stillheten. Och låter Katla* viska lite i mitt öra, för att inte bli rädd under tiden.

Mammas Nya Kille i P3. Nycirkusartisten Katla. Värd sin fulla vikt i guld.

SAY WHAT?!?

Idag när jag öppnade dörren till jobbet hördes ett lite annorlunda ljud. Ett stilla klick - som på film, när nåt strax ska till att sprängas - som verkade förvarna om att vilken sekund som helst så brakar helvetet lös.

Och vilket helvete. Trumhinnor sprack, tungor rullade ner och slog i golvet så att gruset yrde och fontaneller sprang fullkomligt vidöppna. Good lord, vilket liv!

WOUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!!!!!!!!!!!!!!!

När mitt "inbrott" avstyrts och larmet tvärt avlivats återfanns ordningen på arbetsplatsen. Så när som på min lite skeva gång och ett udda "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii" ringandes i huvudet.

Femton timmar senare behöver jag nog faktiskt ställa frågan högt: är det jag, eller är det nån mer som hör det där ljudet?? "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"?! Va'?! Ursäkta, nu hörde jag inte! Var det nån annan som kunde höra det?! "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii"?? Hallå?! F'låt, nu hörde jag inte! "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii".

Men för i helvete...

Mätt ska man inte tala om, men fullt belåten

Himmelsk Bönröra

Gör så här:

1. Skölj en liten randig Böna i mandelolja och mätta med mjölk.

2. Blanda under tiden gammelmormor och farföräldrar. Vispa lätt och låt sedan vila i ett hjärtevarmt rum.

3. Vänd försiktigt ned den mättade Bönan i den hjärtevarma röran och blanda varsamt.

4. Sikta i flygel- och änglatrumpetbaserad "Fattig bonddräng" och rör för Guds skull hela tiden på påkarna!

5. Servera på en spegel av babyfniss, garnera med hallongrädde - et voilà!

Inget "Man tager vad man haver" eller "Jag-var-knäpp-i-Rederiet-och-nu-stoppar-jag-hela-näven-i-såsen-och-kletar-av-den-i-håret".

Bara Himmelsk Bönröra.

Because you're worth it.

Say what?!

"Hupp, så ser den ut - om ni har glömt."

Västnytts käcke programledare visar upp en bild av solen strax innan sändningsstängning (...ndnngngnng!?). Jo, visst känner man igen den. Men det var länge sedan.

3.3 timmar säger han - det är så länge som göteborgarna har sett solen under november månad.

Jag dreglar vid tanken på kära i Kalifornien, häller AD-droppar i mitt kvällste och går nog faktiskt lite för långt med de lätta cirkelrörelserna med indianpuder på kindbenets högsta punkt.

Funderar på om jag ska välja att utnyttja morgondagens möjlighet till friare arbetsklädsel och komma i Casual Kanariegult. Som en trendriktig solhälsning i yogatider. Eller Halle Berrys orange Bondbikini. Oavsett vilket, förmodligen bara för att få höra en hösttrött kollega i fyra nyanser av brunt sucka fram ett "Dude. That's not a dress code - that's a cry for help."

Häststesolid, någon?

Tydligen kan man få nässelliknande reaktioner när man drabbas av halsvirus. Och de kliar.

Som tur är, så finns det syrror och specialister som styr upp. Fem minuter, bara: bam! Undersökt, förklarad för, allergiomhändertagen. Klart och betalt.

Gud ske lov - innan jag påbörjade kuren parkerade jag bilen hemma. De hade annars en vattenkanna och små, små muggar på Apoteket. Och det kliade. M-y-c-k-e-t.

Men - hem först, alltså. Parkera bilen, in i lägenheten, sparka av sig skorna, klipiller och ett stort glas vatten. Och så blev allt svart. Zzzzzzzzzzzzzzz... Sex timmar! Rakt av, bara!

Nu är jag definitivt ute ur dimman och traskar runt och undrar varför någon har varit inne och möblerat om, så att allt i vårt hem plötsligt har en 45-gradig lutning? Um, är det det senaste? Är det standard från Familjebostäder nu? Oh, bra låt på radion!

"The buzzard took the monkey for a ride in the air

The monkey thought that everything was on a square

The buzzard tried to throw the monkey off his back

Nanana nana doobidooba 'listen Jack!'

Straighten up and fly right

Nananana stay right

Straighten up and fly right

Na-na doobidooba nananaaa - bwiiiiiieieieieieyeah!"

Oink, brrr och huhläää

Jag är väldigt ofta trött, jag fryser praktiskt taget jämnt, jag har en trasig högeraxel som aldrig tiger still och vareviga torsdag (av anledningar jag förstås önskar jag kunde trolla bort) mår jag illa.

Så vaccineras jag mot den ökända svininfluensan. Tidigt en torsdagsmorgon. Väldigt högt upp på min högra arm. Varnas av sjuksköterskor med glasögon långt ner på näsan för kraftiga biverkningar. "Nu kommer du förmodligen att känna dig trött, du kan absolut få frossa, du kommer bergis få ont kring nålsticket och med stor sannolikhet kommer du att må illa."

...

Här är min gissning angående hur starten på arbetsdagen i vaccinationsfabriken såg ut just den morgonen:

"To do: sparka in en öppen dörr."

Och här är ljudet av när de var klara med mig:

"Jotacksåatte..."

Grönt är det nya rosa

Igår hade arbetarkvarteren besök av Bönan. Åh, vilket party! Bönan är fyra veckor och sex dagar gammal och fick skjuts av sina bussiga föräldrar, eftersom det är för långt för henne att cykla.

Bönan är skulpterad i vispgrädde, ler åt de mest underliga saker och doftar himmel blandat med olja (baby-, inte motor-, förf. komm.). Hon har huvudet på skaft, sin onkel runt lillfingret och en blyertsgrå katt i hasorna.

Hennes älsklingslåt är Stones "Out of Time" och favvisdansen (för att hon är intelligent och kan skilja riktigt roligt från bara töntigt) är min Svenne Hedlundimitiation. "Jo, det är roligt - och sövande!", tänker Bönan och somnar om. Vackert.

Bönan är len som ett barn, rosa i hyn och behöver ingen tyllklänning. Hon har en drakdräkt som kickar ass. Och till den dagen när hon själv kan tala om för den som undrar att moderna prinsessor faktiskt bär grönt, kommer hennes sidekick katten att göra det åt henne. Med en stämma djup som James Earl Jones kommer han att klampa rakt på de tår han anser sig behöva för uppmärksamheten och så sprida duons viktiga budskap:

"Grönt är ägigt. (You dinosaur fart.)"

Oh, Happy Day

Idag har jag haft en sjutusans dag på mitt nya jobb. Allt har känts toppen. Fritt fram att fokusera och kasta sig utför nybörjarbranten. Jag var som Stenmark (om än i en helt annan bransch)!

När jag kom hem ville jag fira. För att det är stort när det blir rätt. Champagne kändes inte så mycket överdådigt (jag var ju Stenmark) som det kändes kallt (som sagt: i en helt annan bransch). Så sen satt jag där och åt rå broccoli. Då passade jag på att konstatera att jag ju kommer att leva tills jag blir hundra och då hinner jag dessutom bli rejält rutinerad på mitt nya jobb. Tänk er fotot av mig bredvid 2076 års Rookie of the Year - vem tror ni kommer glänsa där?! ... Exakt.

Mitt mentala fyrverkeri var emellertid inte över i och med broccolin och utmärkelsen "Århundradets anställda". Plötsligt hörde jag från TV:n hur programledaren för "Vem vet mest?" ställde den fråga som jag hade väntat på i vad som då kändes som all evighet:

"Vilken av Jesus lärjungar hade ett namn som betyder 'klippa'?"

I underbar slow-motion ekade sedan det fulländade, absolut rätta svaret i hela min egen antioxidanthöga studio: "R-O-O-O-C-K-Y-Y-Y!"

...

Jag tror att jag ska ta tillvara på lyckoruset och sy ett par korsstygn innan jag somnar ikväll. "Var dag är en sällsam gåva", som min farmor så klokt brukade påminna om. Eller "Dä ä bare å åk'", som Stenmark alltid sa. Eller som en vän bestämt talade om för världen när hon missade flyget hem från Afrika: "Hakuna fuckin' matata."

Jag menar rymdforskning - hur svårt kan det va'?!

Fresh Breath, Strong Taste: Stimorol Chewing Gum

En bekant som temporärt jobbade i Köpenhamn påstod en gång att danskarna (varenda en) bara hade ett enda givet svar på ett artigt, svenskt "Godmorgon". Det svaret, menade han, var "Fuck you, mään".

Nu har jag provat att jobba i Danmark - och inte ett enda "Fuck you, mään" fick jag.

Däremot fick jag ett par andra uttryck som fick mig att snava i både flyt och effektivitet. Ett av dem drabbade mig strax efter lunch under min första dag.

"Så har du godt en sån läcker pastasmile!"

Generad och rätt desperat försökte jag kvickt och osynligt spegla mig i baksidan av min iPod för att få bort den förbenade pastan mellan tänderna, när jag upptäckte att min svenska kollega skrattade så häftigt att hans prilla höll på att trilla ut. Han kan nämligen danska (den knäveln).

Det var inte pasta mellan tänderna som avsågs, blev jag upplyst om. "Pasta" var en snabbversion av "tandpasta", som på svenska betyder tandkräm. Det var alltså mitt bländvita vackra Colgate-leende som avsågs!

Skrattar bäst som skrattar sist, Snusmumrik.

Känner vi dem?!

Morgonstund har guld i mund. Det vet visst alla. Så när jag satt och gäspade i bilen på väg till jobbet, kisandes genom ett kallt och immigt bilfönster ut i bäckmörkret, påpekade Någon Nära Mig just detta, genom att uppvisa ett gyllene beteende. Skittidigt.

"Kolla! En Alfa Romeo till - bakom oss! Och de vinkar!"

Sen stämde han upp i en egensnickrad version av en gammal dänga. "Every woman, every man, join the caravan of Alfas, stand up, stand up, stand u-hup...". Där smälte även jag denna råa novembermorgon och konstaterade att delad glädje är dubbel glädje och alltihop före dagens första kaffekopp.

Vad ska man säga?

Kör italienskt. För en bättre värld.