Det är ju Gummimannen!

Jag kan ha kommit på det. Egen blogg = Lifesaver. När någon frågar "Och vad ska du hitta på idag, då?" kan jag kvickt formulera ett välartikulerat "Jag ska blogga!" istället för att bara ta ett djupt andetag och med en axelryckning få fram nåt i stil med "Ve'ne". Förmodligen handlar det mer om mintgodiset Lifesaver än den faktiska livbojen. Ett litet lyft och en uppfräschning, snarare än vad som skiljer livet från döden. Men ändå. Sweet.

Allra mest användbart blir det i sommarvärmen. Yes siree, Bob!

På balkongen:

"Och vad ska du hitta på idag, då?"

"Jag ska blogga på den här pinnstolen!"

På segelbåten:

"Och vad ska du hitta på idag, då?"

"Jag ska blogga bland de här snörena!"

Man blir nämligen smidig på sommar'n. Följsam som ett stekt ägg. Sänkta axlar, väloljade knän, vrister i pik och armbågar med skruv.

S m o o t h e.

Problem med att sitta hopknycklad på en picnicfilt, säger ni? Inte då! Ett par Jacko-moves till morgonreggaen och ni är igång! Allihopa nu då: "Feeling hot, hot, hot..."

You may tell jokes, Mr. Jerry Seinfeld

Lycka är: att leva med en komiker. En äkta komiker. Inte bara nån som tror sig vara en komiker, som Jerry i "The Gymnast". Jag menar en oförfalskad, gedigen humorist.

"Vad är det för likhet mellan Östers IF och min stukade fot? Båda är rödblå och k-a-s-s."

Som svar på Bob Hanssons fråga "Kärlek, hur fan gör man?": man skrattar, Bob. Man skrattar sig lycklig.

Strawberry Fields Forever

Midsommar hos Nilsson - det var "da shit" när jag var liten, det. Som julafton! På sommar'n! Världsbästa temperaturen, smörblommorna, blåklockorna och så de där vita svårplockade, med stjälkar som inte gick att få av. Jordgubbarna som alltid var knallröda och sockersöta, som aldrig smakade jord eller tog slut. Uppladdningen och spänningen inför midsommardansens "Björnen sover". Bästa gömstället: syrénerna vid glasverandan. De farligaste - och roligaste! - björnarna kunde inte jaga lika yvigt och högljutt där, så oftast kom man undan. Åtminstone första rundan...

Inte riktigt lika uppskattade, om man verkligen tänker efter, var möjligen myggorna som bråkade när aftonen föll på. "Bzzzzz". Om de satte sig direkt på de vitmålade väggarna såg man dem åtminstone. Smack! Väck! V I C T O R Y! Gömde de sig däremot på den stora Macahanplanschen, som var uppsatt i rummet där barnen sov, var det kört. Där satt de och tryckte, självgoda och malliga över sin vildavästernkamouflage, tills man färdiglekt och utmattad hade somnat. Då plötsligt: "Bzzzz" från långt håll, knappt märkbart i drömmarna. "Bzzzz" in i örat, klarvaken och vilt fäktande i mörkret. Mygghånskratt. Och så ett avtagande, strax ohörbart "Bzzzz". Ni hajar: vi snackar ondska.

I en tävling om vem som är världens starkaste djur vinner dock björnen över myggan. Lätt! Björnen bara "Kom igen, Spetan!" Myggan: "Bzzzz" och björnen ba' "Smack! Väck! V I C T O R Y!"

Som i "Morden i Midsomer". The good guy always wins.

Nån ordning får det faktiskt vara.

Houston, We've Got a Problem

Om Botaniska trädgården vore en film - i min värld - skulle den vara "Paris, je t'aime". Jag är medveten om att "The Constant Gardener" vore ett mer passande namn och att "Bee Movie" nog motsvarar verksamheten bättre. Även "Garden State" skulle ju träffa rätt, om vi bara snackade titel. Och ljuv, ljuv musik. Men mina känslor för Botaniska trädgården är liksom mer av sorten "...je t'aime".

Idag utspelade sig dock en skräckfilm i paradiset. Mitt i idyllen, bland välskötta häckar och doftande rosor. Som om ett dödsbringande rymdskepp gick ned för landning eller en meteor vrålande rusade mot jorden skymdes plötsligt solen. Skrattande människor tystnade när deras ansikten skuggades. Ett litet barn började gråta. Och så bam! Förstörelse och slakt. Med siktena inställda på den trötte munken vid bordet bredvid kastade sig två vilddjur in i en uppgörelse på liv och död, slogs med näbbar och klor - en fullkomlig skrikorgie, där innanmäte for åt alla håll, hackades till oigenkännlighet och chokl-... chokl-... choklad på min nya, vita skjorta.

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

J ä v l a m å s a r.

En skruvad serve

Igår bekräftades den tennis-hausse som Sportsverige väntat på efter Robins framgångar i Franska Öppna. På grus, på västkustens Stade Roland-Garros: Söderlingska ängen*. Med kommentatorernas lugna "Svensken... Schweizar'n... Svensken... Schweizar'n..." i minnet hyllades racketsporten, med de stärkta shortsen sittandes perfekt och S*M*A*S*H:en sittandes ...något så när där den skulle. 

I en uppdiktad värld hade Diego Maradona suttit på läktaren. Bredvid honom Mats Wilander, med en kopp kaffe och två sockerbitar. "Snart ska sockerbitarna ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta", hade Wilander mumlat med tom blick. Lagt till nåt om cigarettfimpar och massgravar, för att sedan tystna. Maradona hade räckt honom en kall Perrier och sagt "Don't snort."

Förvirrande, Mats, I know. It is the white sport.

*A.k.a. Majvallen

Kids, alltså!

Runt lunch idag fastnade jag i den mentala vinkelvolten och lyckades inte vrida tankarna rätt. Otrevligt när det händer. Jag valde att behandla knäppläget med ett besök hos goda vänner. Det visade sig vara ett klokt beslut. Med en grön kungakrona på huvudet och glada barn både kring benen och i famnen var det nämligen omöjligt att inte glömma bort en hjärna ur led. Plötsligt var bubblande skratt och jordgubbar det enda jag funderade över. Et voilà! Tankar klara som Cristal!

But why?

Är tredje dagen svårast när man bloggar? Som när man slutar röka? Man vaknar på morgonen med stökig frisyr, vattnar förstrött blommorna och undrar vad som egentligen är poängen med ens ansträngning?

Jag är inte politiker, shopaholic eller medieentreprenör. De verkar annars ha givna bloggskäl. Nedskärningar, Pradaväskor och monster på webben vill människor absolut veta mer om.

Rules by Rockys bidrag? Oklart. För tidigt att säga. Men om vi tänker oss att blogga ändå är som att sluta röka, då kommer jag snart att få njuta av bättre blodcirkulation, vackrare hår och vitare tänder.

Nonsens från en bloggnarcissist? Utan tvekan: javisst!

Du har nåt mellan tänderna

Jag hörde precis en tjej som heter Jannicke ringa in till "Christer" i P3 och berätta att hon gillar att slicka på smutsiga bilar. Sen tillade hon: "Men jag vill absolut inte att någon ska veta att jag tycker om det här!" Därför håller hon det superhemligt.

Födelsedagsbarn

Tetris fyller 25 år. Ett "fruktansvärt spännande" spel i all sin enkelhet, sägs det, som nu ska firas. Jag är inte så säker. Tetris kan också vara spelet från helvetet. En drog och ett gift, som höll på att slita isär mina syskon och mig i barndomsåren. Minnena av Mac:en i bokhyllan, ekot av anklagelserna om utraderade rekord och mardrömmarna om fallande klossar som allt snabbare rasade ned-och-la-sig-huller-om-buller-såattalltplötsligtbarablevskiiiiit!

En gräddtårta i ansiktet på sovjeten, möjligen. Och ett effektfullt "Spasiba! You ruined my childhood!"

För Henke

Det kanske blir en fotbollsblogg, det här? Rules by Rockys allra första kväll - och landslaget på Ullevi. På plan: två bröder från Broakulla. Bland andra. Det var värt att hurra för, tyckte Någon Nära Mig. Och jag är inte den som är den, så vi hurrade. Gick ju fint! 4-0, kapten Zlatan spelade kazoo och de andra sjöng "Vi spelar för gubbar, spelar för gummor, spelar för alla som vill ha skoj!" ... Det senare hände förmodligen bara i mitt huvud - i sig ett skäl att konstatera att nej, det blir nog ingen fotbollsblogg. Jag kan för lite. Och hör (bevisligen) för många röster. Nu, till exempel: en catchy mix av "You are my Larsson, my only Larsson" och "Då spelar vi bort dom, spelar vi väck dom, spelar dom ända till Veskafors!"

- Saxofon!

Sent eller aldrig?

Att blogga är knappast "det nya svarta". Kidsen gör det, Carl Bildt gör det, pappa gör det. Fotbollspoeten Marcus Birro har både gjort det och lagt av.

Egentligen skulle man kanske twittra. Inte för att heller det är nytt och hett längre, men i alla fall mer svart än ...bloggigt rostigt? Twittra som en amerikansk stjärna. Jerry Seinfeld, Scarlett Johansson, Obama pre-White House och 50 Cent. Då kunde man, som 50 Cent, anlita spökskrivare, med den enda uppgiften att se till att det ändå är ens egen energi som flödar på sidan. Fast då kunde det ju faktiskt också "kwitt(r)a".

Idag på morgonen satte jag mig ned för att skriva ett kort till en gammal vän som gift sig. Ett sånt kort man lägger på lådan. Sen insåg jag att det skulle kräva säkert 20 minuters stenhård pennfattning och minst lika lång tids lägga-huvudet-kraftigt-på-sned (gamla tiders skrivställning, som jag minns den) och plötsligt undrade jag vad jag höll på med. Det blev Facebook, sirliga tankar i stelt typsnitt, men med min egen energi som flödade.

Oh, well. Egentligen är det bara en grej som ska fram.

Jag är här nu.

Med vänlig hälsning

/Rules by Rocky