Strawberry Fields Forever

Midsommar hos Nilsson - det var "da shit" när jag var liten, det. Som julafton! På sommar'n! Världsbästa temperaturen, smörblommorna, blåklockorna och så de där vita svårplockade, med stjälkar som inte gick att få av. Jordgubbarna som alltid var knallröda och sockersöta, som aldrig smakade jord eller tog slut. Uppladdningen och spänningen inför midsommardansens "Björnen sover". Bästa gömstället: syrénerna vid glasverandan. De farligaste - och roligaste! - björnarna kunde inte jaga lika yvigt och högljutt där, så oftast kom man undan. Åtminstone första rundan...

Inte riktigt lika uppskattade, om man verkligen tänker efter, var möjligen myggorna som bråkade när aftonen föll på. "Bzzzzz". Om de satte sig direkt på de vitmålade väggarna såg man dem åtminstone. Smack! Väck! V I C T O R Y! Gömde de sig däremot på den stora Macahanplanschen, som var uppsatt i rummet där barnen sov, var det kört. Där satt de och tryckte, självgoda och malliga över sin vildavästernkamouflage, tills man färdiglekt och utmattad hade somnat. Då plötsligt: "Bzzzz" från långt håll, knappt märkbart i drömmarna. "Bzzzz" in i örat, klarvaken och vilt fäktande i mörkret. Mygghånskratt. Och så ett avtagande, strax ohörbart "Bzzzz". Ni hajar: vi snackar ondska.

I en tävling om vem som är världens starkaste djur vinner dock björnen över myggan. Lätt! Björnen bara "Kom igen, Spetan!" Myggan: "Bzzzz" och björnen ba' "Smack! Väck! V I C T O R Y!"

Som i "Morden i Midsomer". The good guy always wins.

Nån ordning får det faktiskt vara.