Spin City, spin!

Coney Island, alltså. Där tog det skruv! Utöver den massiva respons i form av tacksamma tillrop över att någon äntligen gör något: rakt in på The New York Times förstasida! Uppringd av Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare! "Thanks, Private Rocky. We'll see to it. Here's the key to the city. Only Academy Award winners and Vietnam veterans usually get it. But you seem influential, too."

Ni kan andas ut. Coney Island kommer att överleva. Sopor kommer hanteras, tjyvar buntas ihop och sketna trädäck ...slipas om? Gud, så bra!

Det man möjligen skulle kunna känna viss fortsatt oro över är att också nån som sade sig företräda Brooklyn-maffian har ringt. DUMBO*, RAMBO** och en och annan hobo hade tydligen en del att säga om att ljus nu kastas över skuggiga kvarter. Men jag visade dem var skåpet ska stå. Utan att ens lyssna klart väste jag "You mess with me you mess with my family" mellan tänderna, la på luren (och adressändrade).

Heta potatisar, alltså. Rules by Rocky bara grep tag om en, ignorerade iskallt den brännande smärtan och ba' mosade den i handen. S q u i s h.

*DUMBO: Down Under the Manhattan Bridge Overpass

**RAMBO: Right After the Manhattan Bridge Overpass

Tell me why are we so blind to see

Det går utför med Coney Island. Ni vet - den gamla nöjesparken i New York? Stränderna, trädäcken och "Shoot the Freak" - våldsamt övertagna av Gangsta's Paradise. Det som tidigare varit så vackert och roligt och alldeles... alldeles underbart politiskt inkorrekt. Förfallet. Förslummat. För jäkligt.

Men så rusta upp då, Mayor Bloomberg! Veva igång positivet - låt glad musik flöda! Skräm onda clowner på flykt, eller be Snake Girl göra det åt dig! Vi snackar inte nån simpel Kiviks marknad här. Eller ett gäng överförfriskade rosa kaniner från Liseberg. Vi snackar hundraåriga atmosfärrika Coney Island! Bergochdalbanans vagga. Där skratt och spunnet socker ska styra - inte gangsters som mejar ner folk i sin väg!

Coney Island. Home of the Hot Dog. Där det sista man vill behöva säga till sitt romantiska sällskap är "Är det en förbannad Al Capone som kommer vrålandes emot oss i den där bilen?!" Eller (något senare) "Kom ketchup, så går vi."

Fågel, fisk eller mitt emellan?

Härom morgonen vaknade jag av att Någon Nära Mig okontrollerat stormade igenom skåp, lådor och kartonger, i jakten på sina bästa grårutiga byxor.

Spårlöst borta. Besynnerligt.

Han hade letat överallt, när jag yrvaket steg ur sängen. Bland handdukar, i gamla resväskor och på hatthyllan. Noggrant kollat igenom tvättkorgar, kikat mellan hopvikta papperskassar och flyttat på balkongens tomater för att se om något grått (utöver små kräftdjur) hade trillat bakom. Han hade sulat undan sovsäckar på hög och till och med försäkrat sig om att ingenting låg under drösen av kameror och datorer. Nichts, zero, rien.

Många stressade "Ååååååååhhhh!" senare kontaktade jag, i ett försök att hjälpa honom, vårt senaste semestersällskap och frågade om hennes pappa möjligen hade hört av sig och något överraskat tackat för "presenten" i form av det grårutiga paret byxor "av ett för mig i och för sig kanske ovanligt ungdomligt snitt?" som han hade hittat i sommarstugans gästrum? Men nej.

Arbetsveckan fick således sitt slut i randig manchester och blåjeans, med en sörjandes trötta hållning. Förlust, frustration och va' fan. Till idag. När han överlycklig fann sina bästa grårutiga byxor. I garderoben. Bland andra byxor. Hängandes på en galge.

Vissa saker måste man bara acceptera som mysterier som löses utan att man någonsin får veta hur i hela friden det går till.

Gårdagens sanning

Lyssnade på Internetversionen av Luuks "Sommar i P1" igår. Och ungefär lika mycket som jag för 15 år sedan skrattade åt hans "Ja, det är Kristian" i "Hassan" garvade jag nu åt när han målade upp bilden av sig själv som supernervös programledare. Det var dagen då Madonna med sitt enorma entourage gästade "Sen kväll med Luuk", han stod på darriga ben och laddade inför sitt allra första möte med megastjärnan och ...ja, tydligen lät det så här:

Luuk: "Hello, I'm Kristian."

Madonna (något förvånat?): "Hello, I'm Jewish."

- Tune in, turn on, drop out...

Dagens sanning

Vad är det man minst tror att ens goda vän ska häva ur sig, när man efter ett parti Fia med knuff kurar ihop sig framför en välputsad kamin och försjunket stirrar in i elden?

"Margaret Thatcher uppfann mjukglassen. Visste ni det?"

T.N.T.

"Babe, det är nåt som har sprängts i vårt skafferi."

"Va'?"

"Nåt har exploderat i skafferiet!"

"Vad säger du?"

"Jo, jag säger det att nån har sprängt typ dynamit i vårt skafferi."

Sällsam dialog? Jo, tack! (Om du inte håller med, utan anser det vara ett alldeles vanligt samtal: Doris, wake up! Det är hög tid att Harry klipper sig och skaffar sig ett hederligt arbete!)

Som om Rosa Pantern smugit runt i vårt kök och, för att avleda all uppmärksamhet från kryddhyllan, kört ce-böömb-in-ce-cupboard-tricket och snott alla våra diamanter. Som vi, liksom alla andra, gömmer bakom svartpepparn.

BOOOM! Kubansk guavamarmelad överallt. Mermelada de guanábana. En todas partes. Olé.

Det såg ut som om en säck koskit hade sprängts bakom den där skafferidörren. Vilket föranledde Någon Nära Mig att, efter en kort paus, fälla följande kommentar: "Nämen då går väl jag ut och fortsätter mocka i köket, då."

...

...