Fågel, fisk eller mitt emellan?

Härom morgonen vaknade jag av att Någon Nära Mig okontrollerat stormade igenom skåp, lådor och kartonger, i jakten på sina bästa grårutiga byxor.

Spårlöst borta. Besynnerligt.

Han hade letat överallt, när jag yrvaket steg ur sängen. Bland handdukar, i gamla resväskor och på hatthyllan. Noggrant kollat igenom tvättkorgar, kikat mellan hopvikta papperskassar och flyttat på balkongens tomater för att se om något grått (utöver små kräftdjur) hade trillat bakom. Han hade sulat undan sovsäckar på hög och till och med försäkrat sig om att ingenting låg under drösen av kameror och datorer. Nichts, zero, rien.

Många stressade "Ååååååååhhhh!" senare kontaktade jag, i ett försök att hjälpa honom, vårt senaste semestersällskap och frågade om hennes pappa möjligen hade hört av sig och något överraskat tackat för "presenten" i form av det grårutiga paret byxor "av ett för mig i och för sig kanske ovanligt ungdomligt snitt?" som han hade hittat i sommarstugans gästrum? Men nej.

Arbetsveckan fick således sitt slut i randig manchester och blåjeans, med en sörjandes trötta hållning. Förlust, frustration och va' fan. Till idag. När han överlycklig fann sina bästa grårutiga byxor. I garderoben. Bland andra byxor. Hängandes på en galge.

Vissa saker måste man bara acceptera som mysterier som löses utan att man någonsin får veta hur i hela friden det går till.