OS-sammandrag

Utöver konstaterandet att Världens Bästa Anja både har och är "da shit" (och jag fortfarande, ett år efter "Mästarnas Mästare", ropar "Elofsson For President" varje gång jag ser denne i studion?), bör nämnas hur roligt det är att ha TV:n på i ett rum, men själv befinna sig i ett annat, när två hyperventilerande sportkommentatorer går på om ski cross-åkaren McIvor. Trots snack om doserade kurvor och hisnande gupp far nämligen tankarna direkt till silvertejp och hemmasnickrade bomber.

"McIvor tar kröken, McIvor kryper ihop, McIvor flyger långt och

M c I v o r l a n d a r p å f ö t t e r n a !"

I sporttrikåer hade han möjligen varit ännu mer överlägsen, när det begav sig. Slirat lite snabbare undan exploderande bilar och glidit något kvickare mellan portar som slog igen. Med endast en schweizisk armékniv och några gem (och tydligen rejält väloljade skidor?) - outstanding i sin gren. Skurkjakt, typ. Masstart.

Because I'm worth it?

Om man efter en promenad i vinterkylan ställer sig och gör varm choklad (den riktiga sorten, som man tyckte var skitäcklig när man var liten) och vispar en halva grädde, bara för att när man har hällt upp chokladen i koppen och toppat den med den där grädden äter upp all grädde med en stor sked och sen ställer sig och vispar ny grädde och lägger på samma (fortfarande varma) choklad - missbrukar man sin ställning som vuxen då?

Kringla R

I natt drömde jag att jag fick nya fötter. Av Marcus Birro. Det var inte hans fötter, det var ...förhoppningsvis artificiella sådana. (Om det var någon annans riktiga känns det oroväckande stört. Men det är svårt att säga, när man drömmer. Detaljerna presenteras ju inte alltid.)

Det är inte så att jag absolut behöver splirrans nya fötter. På ett par sätt gillar jag dem jag har. De hindrar mig från att blåsa omkull och jag har liksom vant mig vid just dem. Jag skulle dock gärna få ordning på dem. En gång för alla, in i minsta ömmande detalj.

En tid levde jag för mina möten med Ortopedteknikern. Sjöng ledmotivet till "The Wizard of Oz" (hela!) på vägen dit och drömde om dagen då jag smidigt skulle kunna trä på Dorothys röda, glittriga skor på fötterna, utan att motvilligt börja nynna på "Ont, det gör ont". Lycka var gipssulor med läderomslag och sorgen över förlorade dagar i Manolo Blahniks puttades åt sidan som "fåfänga", med ett evinnerligt inre upprepande av att det finns de som har det värre. Känslan av att sulorna i dagsljus framstod som the size of surfingbrädor hölls på avstånd med skratt blandat med tårar, tills ilskan tog över och jag bara ville vråla "VÄRRE, SCHMÄRRE! Som ung tjej ska man inte gå som en skadeskjuten John Wayne! Det är fan inte t ä n k t så!" Och förklara för den närmsta omgivningen att då upplevs livet ibland som ett helvete, när man ändå faktiskt gör det.

Ett tag lekte jag med tanken på att utanför sjukhusets träningslokaler sätta upp varningsskyltar med texten "Korsande reumatiker", eftersom varken Asta, 78 år, Doris, 71, eller jag själv, 33, klarade av att trycka på övergångsknappen på grund av smärtan i fingrarna. Istället smet vi över vägen, trots att det var rött. Och då, gott folk, gick det banne mig inte undan. Då kunde man klockat sömndruckna koalor med bättre resultat.

Men så får jag en lucka att andas fritt, när smärtan mirakulöst bleknar för en stund. När jag kommer på mig själv med att inte ha tänkt på att jag har ont på flera timmar. Den ovärderliga uppdateringen av livssituationen - verklighetens "Kringla R". Et voilà! Inte så illa, ändå.

Då kan jag prova de gamla högklackade en minut eller två. Varken fötter eller skor behöver ens nudda golvet - jag kan sitta i soffan, eftersom det räcker långt att bara faktiskt ha dem på sig. Jag kan lugnt kolla in mina rätt justa spiror - utan rost kring knäna - och se att fötterna minsann befinner sig i de snygga skor jag minns som vardagspjucks. Och påminna mig själv om vad det står för. Drömmen om det, för mig, normala. Jag kan återigen riva av ledmotivet till "The Wizard of Oz", efter 120 sekunder mixa det med Lena Ph:s rätt svaga schlagerhit och där nånstans avbryta den mentala övningen. Dags att kliva i tofflorna med s(m)urfinläggen och spendera resten av dagen med Regina Spektors "Better". Och tänka att lycka är att orka våga hoppas.

Hej, mitt vinterland

Sverige är lamslaget. Det har snöat 21 centimeter och landet faller samman. Fullständigt kaos, inställda tåg och uppmaningar till en vitpudrad befolkning att stanna inne. "Stäng alla dörrar och fönster! Slå av ventilationen! Fortsätt lyssna på radion!"

Allt detta är naturligtvis enkelt att förstå. Vi bor i tropikerna och det normala i februari hade varit 31 plusgrader, tunna brallor och flipflops. Räls som i värsta fall drabbas av smärre rostangrepp, till följd av den varma, lite fuktiga luften. Men inga hinder som inte vilken armsvag typ som helst skulle kunna ta sig över, på sin dagliga dressintur. I fladdrande linneskjorta och med en kinesisk ros bakom örat - aloha.

...Eh, nä.

Vi bor ju för fan på Nordpolen och detta händer v a r j e år. Djungelns lag verkar icke desto mindre gälla på spåret och om inte SJ:s clowner lider av samma skit som han i "Memento", återstår ingen annan förklaring än att de struntar i allt. De vaknar på morgonen, sträcker ut sig som små katter, gäspar fram ett "Fuck it..." och somnar om.

Mental, mental, mental istid.

One, Two, Three, Four, Tell Me That You Love Me More

Idag har jag ägnat hela arbetsdagen åt siffror. Högt och lågt i själva mitt yrke, ettor och nollor när kollegorna fick prata fritt. Och så en snabb koll på kontaktannonsen "Nyfiken 143", som gled förbi på skärmens högerkant, när de gamla företagsmöblerna lades ut på Blocket.

Efter jobbet tog jag mig igenom den schnitzlade bana som ett knôkfullt Nordsta'n utgör på bottentid och insåg att spårvagnen hem skulle dra framför ögonen på mig. Matt orkade jag inte raska på, utan tog ett djupt andetag och beställde i närheten en Crappucino To Stay.

Nu är jag vindögd, bokschlutet nära och sömnbehovet enormt. Jag skulle kunna vidta åtgärder och piggna till (vilket förvisso inte skulle förändra det faktum att räkenskapsperioden faktiskt är slut), men kallduschar är för mentalpatienter och jag är dessutom urskicklig på att vara trött. Man kan tycka att det låter bortdomnat, men det är sant. Man kan också tycka att mitt jobb låter trôkigt, men då ska man veta en sak:

På nätterna, när alla andra räknar får, då klär jag ut mig till spindel och bekämpar brott. Och det är ändå bara mitt näst ballaste uppdrag.

På sjätte försöket

Oj, oj. Februari är kommen och här sitter jag i morgonrock. Blandar momsfrågor över telefon med omplantering av orkidéer. En del har faktiskt hänt sedan "tröjincidenten" (vi nämner den bara som hastigast nu för tiden och försöker på så vis glömma), även om det känns som om jag mest har arbetat.

Bönan kan typ sitta och Christian Olsson kan definitivt hoppa tresteg. Jag, däremot, kan inte för mitt liv rikta frustrationen över en sinnesrubbad renoveringsledare i en riktning där jag får stå som glad och oberörd vinnare. Spättandet och borrandet i vad som upplevs som pannbenet berör så in i h-e, humöret är Bruce Banners och hade det inte varit för den oberäkneliga temperaturen hade jag byggt en snögubbe som moonar och ger fingret precis vid dörr'n till bostadsbolaget. Som det är nu, är jag mest rädd att en sån skulle smälta ihop i en trött hög. Risk för slösad tid, alltså - inte så sugen.

Det är absolut nödvändigt att bryta ovanstående mönster, det förstår jag ju själv. Sura för att bostadsbolaget ljuger om hur överrumplade de blev av vintern i januari och därför måste jobba även på helgerna - det hade till exempel Gandhi aldrig gjort. Han hade inte nedlåtit sig till att påverkas av något så futtigt (även om en snögubbe som visar ändan och ler ett "Fuck off!" nog kan klassas som icke-våld). Lite frukt och en stilla inandning - möjligen är det den rätta vägen att gå. Det, och ...jag tror ändå att nån slags fysisk fokus är nödvändig, så jag mäter upp och bränner av - från hallen, in i vardagsrummet: ansats, avstamp, hopp och ta iii! Som handtag, famntag, klapp eller kyss - om bara Mahatma hade hoppat tresteg.