One, Two, Three, Four, Tell Me That You Love Me More

Idag har jag ägnat hela arbetsdagen åt siffror. Högt och lågt i själva mitt yrke, ettor och nollor när kollegorna fick prata fritt. Och så en snabb koll på kontaktannonsen "Nyfiken 143", som gled förbi på skärmens högerkant, när de gamla företagsmöblerna lades ut på Blocket.

Efter jobbet tog jag mig igenom den schnitzlade bana som ett knôkfullt Nordsta'n utgör på bottentid och insåg att spårvagnen hem skulle dra framför ögonen på mig. Matt orkade jag inte raska på, utan tog ett djupt andetag och beställde i närheten en Crappucino To Stay.

Nu är jag vindögd, bokschlutet nära och sömnbehovet enormt. Jag skulle kunna vidta åtgärder och piggna till (vilket förvisso inte skulle förändra det faktum att räkenskapsperioden faktiskt är slut), men kallduschar är för mentalpatienter och jag är dessutom urskicklig på att vara trött. Man kan tycka att det låter bortdomnat, men det är sant. Man kan också tycka att mitt jobb låter trôkigt, men då ska man veta en sak:

På nätterna, när alla andra räknar får, då klär jag ut mig till spindel och bekämpar brott. Och det är ändå bara mitt näst ballaste uppdrag.