Det är inte så att jag absolut behöver splirrans nya fötter. På ett par sätt gillar jag dem jag har. De hindrar mig från att blåsa omkull och jag har liksom vant mig vid just dem. Jag skulle dock gärna få ordning på dem. En gång för alla, in i minsta ömmande detalj.
En tid levde jag för mina möten med Ortopedteknikern. Sjöng ledmotivet till "The Wizard of Oz" (hela!) på vägen dit och drömde om dagen då jag smidigt skulle kunna trä på Dorothys röda, glittriga skor på fötterna, utan att motvilligt börja nynna på "Ont, det gör ont". Lycka var gipssulor med läderomslag och sorgen över förlorade dagar i Manolo Blahniks puttades åt sidan som "fåfänga", med ett evinnerligt inre upprepande av att det finns de som har det värre. Känslan av att sulorna i dagsljus framstod som the size of surfingbrädor hölls på avstånd med skratt blandat med tårar, tills ilskan tog över och jag bara ville vråla "VÄRRE, SCHMÄRRE! Som ung tjej ska man inte gå som en skadeskjuten John Wayne! Det är fan inte t ä n k t så!" Och förklara för den närmsta omgivningen att då upplevs livet ibland som ett helvete, när man ändå faktiskt gör det.
Ett tag lekte jag med tanken på att utanför sjukhusets träningslokaler sätta upp varningsskyltar med texten "Korsande reumatiker", eftersom varken Asta, 78 år, Doris, 71, eller jag själv, 33, klarade av att trycka på övergångsknappen på grund av smärtan i fingrarna. Istället smet vi över vägen, trots att det var rött. Och då, gott folk, gick det banne mig inte undan. Då kunde man klockat sömndruckna koalor med bättre resultat.
Men så får jag en lucka att andas fritt, när smärtan mirakulöst bleknar för en stund. När jag kommer på mig själv med att inte ha tänkt på att jag har ont på flera timmar. Den ovärderliga uppdateringen av livssituationen - verklighetens "Kringla R". Et voilà! Inte så illa, ändå.
Då kan jag prova de gamla högklackade en minut eller två. Varken fötter eller skor behöver ens nudda golvet - jag kan sitta i soffan, eftersom det räcker långt att bara faktiskt ha dem på sig. Jag kan lugnt kolla in mina rätt justa spiror - utan rost kring knäna - och se att fötterna minsann befinner sig i de snygga skor jag minns som vardagspjucks. Och påminna mig själv om vad det står för. Drömmen om det, för mig, normala. Jag kan återigen riva av ledmotivet till "The Wizard of Oz", efter 120 sekunder mixa det med Lena Ph:s rätt svaga schlagerhit och där nånstans avbryta den mentala övningen. Dags att kliva i tofflorna med s(m)urfinläggen och spendera resten av dagen med Regina Spektors "Better". Och tänka att lycka är att orka våga hoppas.
Skrattar fortfarande åt bilden av dig, Asta och Doris som racar över leden vid Sahlgrenska... Och torkar en tår för jag hoppas så att du snart att få ha dina röda Dortothy, nej Manolos, igen... Och DÅ är dina spiror snyggast på norra halvklotet! ;-D
SvaraRaderaÄntligen har jag fått en förklaring till varför äldre sniglar sig fram vid Sahlgrenskas övergångsställe - faktiskt mot röd gubbe!
SvaraRaderaEtt ärligt och väldigt sorgligt blogginlägg, jag hoppas verkligen att du får dansa omkring i härligt snygga dojjor - även om dina spiror i allra högsta grad är schyssta ändå! Och att tänka att "lycka är att orka våga hoppas" är STARKT JOBBAT!!