Moget

Idag på lunchen satt jag väluppfostrat (?) och lyssnade på en så sjuuukt jobbig tjatkärring, som var både ignorant och fullständigt ointressant. Stolen jag satt på var dessutom obekväm, så den totala irritationen var ...well - rejäl.

Hon: "Ja, och de här mänskorna som ska äta substitut för allt vad kött heter hela tiden, dem ska vi bara inte tala om! De använder ju över huvudtaget inte hjärnan!"

Jag: "Hur menar du då?"

Hon: "Jamen sojakorv, till exempel, vad är det för ett korkat påhitt?! När ska de äta det?!"

Jag: "På grillfesten?"

Hon: "Jamen det är ju inte KORV! Det är inte k o r v. De ska inte kalla det korv, för det är inte korv. Korv är gjort av kött! Inte soja! KÖTT!"

Oavsett om man är bekant med Bristolskalan eller inte fanns det ju bara ett enda givet svar, här:

"Om korven är gjord av bajs, då?"

/Ta ingen skit_76

Sköna hem

När människor som vanligtvis är väldigt nära plötsligt reser långt bort räcker tiden till precis allt. Och blir ändå över. På gränsen till tristess gör jag då sådant som jag annars inte nödvändigtvis finner ro till. För att det är onödigt, kanske - men oh, well.

Planterar blomsterlökar i små kaffekoppar från Royal Copenhagen, till exempel. Tvingar fram våren med Martha Stewartknep, lyfter in klimatfrågan i vardagsrummet och leker inredningsarkitekt på nivåer jag alls icke hanterar. Med resultatet att ett dussin tazetter i Musselmalet nu blommar i ren förvirring och av "tacksamhet" över att ha fått springa till liv sprider en lukt av förruttnelse i hela lägenheten. ... What the hell?!

Så mycket för väldoftande reportage i glansiga inredningsmagasin. Noll chans att till en nyfiken skribent få ge det sedan länge inövade svaret "Åh, de här gamla kopparna - dem har jag köpt på loppis!". Som alla förvisso vet är lögn. Ingen i hela världen har nånsin hittat nåt fint på loppis. Man köper nya saker som ser gamla ut, i butiker med små barnarbetare som har betalt i godis för att skava av färg med mjölktänderna.

Jag råkade en gång erbjuda kära vänner en hundring för några schletna ljusstakar, som de påstod sig ha tröttnat på. Den gången möttes jag av ett hjärtligt gapskratt och fick med viss medömkan förklarat för mig att ljusstakarna kostade ungefär tusen miljoner spänn styck. Det ser de inte ut att göra, tänkte jag och stoppade generat ner min hundralapp i bakfickan igen. Och konstaterade att antikvitetsbranschen kan va' rätt tricky. Vårt fantastiska matsalsbord, till exempel, med patina från havsluft som dragit genom en gammal sjöbod på ostkusten. Och från att bergis ha utgjort bultbräda åt en skara glada 2-åringar med gummiklubba. Det vill jag gärna tro att Knutson själv hade baxnat över och personligen erbjudit några hundra tusen för att få kalla sitt. Men jag skulle kanske inte satsa mitt liv på det.

Heavy grejor, hur som - det här med gammal skit. Hur nu den insikten hjälper mig med stanken av rôtet från mitt vackra danska porslin.