På sjätte försöket

Oj, oj. Februari är kommen och här sitter jag i morgonrock. Blandar momsfrågor över telefon med omplantering av orkidéer. En del har faktiskt hänt sedan "tröjincidenten" (vi nämner den bara som hastigast nu för tiden och försöker på så vis glömma), även om det känns som om jag mest har arbetat.

Bönan kan typ sitta och Christian Olsson kan definitivt hoppa tresteg. Jag, däremot, kan inte för mitt liv rikta frustrationen över en sinnesrubbad renoveringsledare i en riktning där jag får stå som glad och oberörd vinnare. Spättandet och borrandet i vad som upplevs som pannbenet berör så in i h-e, humöret är Bruce Banners och hade det inte varit för den oberäkneliga temperaturen hade jag byggt en snögubbe som moonar och ger fingret precis vid dörr'n till bostadsbolaget. Som det är nu, är jag mest rädd att en sån skulle smälta ihop i en trött hög. Risk för slösad tid, alltså - inte så sugen.

Det är absolut nödvändigt att bryta ovanstående mönster, det förstår jag ju själv. Sura för att bostadsbolaget ljuger om hur överrumplade de blev av vintern i januari och därför måste jobba även på helgerna - det hade till exempel Gandhi aldrig gjort. Han hade inte nedlåtit sig till att påverkas av något så futtigt (även om en snögubbe som visar ändan och ler ett "Fuck off!" nog kan klassas som icke-våld). Lite frukt och en stilla inandning - möjligen är det den rätta vägen att gå. Det, och ...jag tror ändå att nån slags fysisk fokus är nödvändig, så jag mäter upp och bränner av - från hallen, in i vardagsrummet: ansats, avstamp, hopp och ta iii! Som handtag, famntag, klapp eller kyss - om bara Mahatma hade hoppat tresteg.