Jag älskar Lucia. Bäcksvart ute, tusentals (!) tända ljus inne. Skönsång av unga, vackra och tonsäkra människor på TV. Möjligen unga, vackra och tonsäkra människor med tvivelaktig koll på de uråldriga sångtexterna. Men det är förlåtligt. Det är faktiskt nästan att föredra, om man tänker på vilka utomordentliga konversationer det ger upphov till i soffan.
Jag: "Hörde jag rätt - sjöng de just 'Sus som har vingar'?!"
Någon Nära Mig: "Haha! Det är ju 'Du som har vingar'!"
Jag: "Nämen vänta nu... 'Sus som av vingar', är det väl?!"
Någon Nära Mig: "Aaah... Det är sant! Lucia har ju inga vingar! Jag måste blandat ihop henne med nån annan superhjälte."
Jag älskar också Lucia-firandet, men mest när "eländet" är över. Jag har gjort i stort sett samma sak i 35 år, men är likt förbenat lika nervös varje gång. Jag pratar om firandet med nervösa skolbarn, som lussar för föräldrar. Imorgon är en sån dag, gulp!
SvaraRaderaDu fixar biffen. Det gör du ju alltid. Om du blir för nervös får du tänka som han på lokal-TV: "Aa, jag tänkte jag ska lära mig lite om livet". Helt enkelt.
SvaraRadera