Upp som en sol, ned som en pannkaka

Eftermiddagskoma. Orkar knappt ens formulera att det är tungt, för hu'et är segt som kola. Ger resterna av en påse Ahlgrens bilar chansen att visa vad de går för - sötsaker är trots allt roligare än tupplurar. Och eftersom jag ändå försöker ha kul går jag loss på leken "Vilket godis skulle du välja om du bara finge äta en sort resten av livet?". (Mycket väl investerad tid.)

Minns förslagen som lades fram senast. Sura vingummin orsakade minspel utöver det vanliga, eftersom blotta tanken på smaklökar som drog långt bakom öronen förvred ansiktena i sällskapet. Nån råkade säga Bridgeblandning - nästan freudianskt? - men backade omedelbart. Höll istället lite generat med om att det är ju verkligen ingen favorit. Förslaget smågodis fick ingenting annat än ett gapflabb som respons. Smågodis... Ha! Nu satt vi inte med den faktiska regelboken just den gången, men det var ju uppenbart fusk!

Innan jag hinner längre än till resumén konstaterar jag att sockertoppen har dalat, underbart är kort och jag somnar i alla fall. I dimman är jag ett bi, som stjäl sylt från små barn och jagas av polisen. Hoprullade tidningar yr genom luften, med andan i halsen undkommer jag en fullträff med blotta förskräckelsen och tänker att det är bättre att fly än illa fäkta och hur i hela friden ska jag snabbt som blixten lyckas ta mig härifrån?!

Plötsligt är jag klarvaken.

Ferraribilar. Där har vi det.