Surt, sa den lilla räven

Jag har ätit obegränsat med jordgubbar i två dagar. För det får man, när man är stor. Oklart varifrån de kommit, bären - Urshult, Spanien, Riara - men jag är inte petig så.

Kommer ihåg när jag var liten och jordgubbarna i trädgårdslandet aldrig (!) ville mogna. Hur jag fann det allra första lilla röda bland bladen, tänkte "Sweeet..." och rev av dunderhiten "Jag ska norpa skatten, jag blir rik som katten! Hihihi! Höhöh! Ha! Ha! Ha!". Och så kom mamma och pappa och sa att bären inte var goda, förrän allt var rött. ... Vafalls?!?

Tålmodigt (!) cirkulerade jag i en hel kvart, för att sedan smyga tillbaka till mitt superhemliga ställe och upptäcka att absolut ingenting hade hänt sen jag kollade sist. Ååååh!!! Minns att jag nån gång plockade av en eller annan mestadels vit liten gubbe, ändå. Och fick halva plantan i handen. Um, "Note to little self: ta med stor sax när palla omoget, lossnar ej som beräknat".

Men nu för tiden är det alltså annorlunda. Jag köper mig ur tålamodsprövningen, frossar i jordgubbar som någon annan har väntat ut och tänker att det är då för väl att jag slipper bryta upp parketten för att odla eget. För vad skulle grannarna säga?