Clean as a whistle

Fuck byggdamm, man. Fuck byggdamm.

Dagen efter en ljuvlig midsommarafton ägnades hela glada dagen åt - städning. Inte som dagen efter en fest och definitivt inte av tradition. Inte heller planerat, tvångsmässigt eller framtjôtat. Helt enkelt sprunget ur en röjarönskan på en ny balkong, och plötsligt var hushållets båda invånare igång med att torka bakom böcker, vända ut och in på skitiga fönster och radera i grunden oönskade paisleymönster från vardagsrumsgolvet. (Smuts i champagnespill, ett helt normalt bekymmer.)

Det är annars inte riktigt min grej, att städa. Plocka undan kläder är min grej, och torka köksytor.* Jag är lite av en diktator, när det gäller att torka köksytor. Traditionell annan städning, såsom avlägsnande av damm från lampor eller skakande av mattor, däremot - not so much. Jag kliver gärna över dammsugar'n, ler i mjugg åt den superrimliga tanken att ett alltför rent hus skapar allergier och befriar sedan diskbänken från allt synligt vatten (här, dock: klart tvångsmässigt). Ta-daa! Rent hus.

Men så är det det här med byggdamm. Satans eget otyg. Knappt har man en stund att vila ("ropar de och hon får ila", vill man skrika med sin mest dansmusliknande röst, men den sången hör faktiskt inte hemma här), förrän solens strålar hånskrattar och pekar på det ställe som man precis har städat, där det oförklarligt ligger ett sprillans nytt lager med små, grå partiklar och allt man kan göra är en one-eighty efter trasan igen. För jävelen.

Jag tror också, ganska säkert, att jag gör något fel när jag håller på. Ger mig i kast med konjakskupor och små turkiska prydnadsgubbar och lyckas alltid krossa ett par glas och dessutom strippa de små herrarna på sin färg! Det tror jag aldrig att jag har hört min favoritmormor beklaga sig över! Inga fumliga nypor, inga terpentinliknande lösningsmedel. Där står det tunnaste av glas säkert och porslinsdalmatinern, iklädd gamla faster Agdas läsglas, med varendaste prick intakt. När jag sedan jobbar runt med glasputs och tidningspapper på balkongfönstret märker jag att jag, liksom allas vår héroïne i Dirty Dancing, uppvisar tydliga tecken på "Spaghetti arms!" och får mjölksyra redan efter en halvminut. Som om det inte vore nog upptäcker jag att jag just gnuggat bort skiten från fönstret med förra helgens kungliga brudpar. Det hade förmodligen mormor heller aldrig gjort, tänker jag och funderar på om jag inte borde ha behållit i alla fall en av alla de husmoderskalendrar som i min barndom gavs bort i julklapp.

* Och göra rent toaletten - jag är väl inget djur?!